Från 2 till 3 & 4

 

Om jag skulle titta tillbaka på mig själv för 2-2,5 år sedan så skulle jag säga att jag var väldigt naiv. 

- Jag trodde vi skulle bli med barn relativt snabbt

- Trodde inte att vi skulle behöva genomgå ivf 

- Ville inte ens genomgå ivf utan ansåg att vi skulle hellre adoptera. 

- Trodde att min vikt skulle hålla sig där den var på 53-55kg inte att jag skulle gå upp 10kg.

- Trodde att oavsätt vad att jag skulle vara densammma. 

 

Jag hade så fel på så många nivåer. 

 

Efter att ha försökt ett år och insett att vi behöver hjälp så blev jag ledsen, det var tufft då så många i min omgivning (vänner och vänners vänner) blev gravida inom 0-8månader men inte vi. Jag var blödig och ledsen över att vi inte kunde lyckas. Men jag hade hopp, vi skulle få hjälp och då skulle det funka, direkt.

Men vad fel jag hade även där....

 

Efter flera månders behandling med olika preparat så var det konstaterat att vi inte kunde bli med barn, allafall inte genom "vanlig behandling" utan att vi behöver gå vidare med ivf. Den gamla tanken på att jag inte ville genomgå ivf fanns inte på kartan. För det var klart att vi skulle testa även det. Min förgående rädsla, okunskap och nonchalans gentemot ivf behandling hade tunnats ut under tidens gång. Efter varje behandling och efter många timmars googlande hade jag lärt mig en hel del om ämnet och var nu redo att ge mig in även på den resan. 

 

Men under den här perioden, från att börja söka hjälp på infertilitetsklinken, genomgå behandlingar och bli hänvisade till ivf, förändrade mig mer än jag någonsin kunde tro själv. 

Innan allt de här var jag en väldigt positiv människa, öppen, glad och uttåtriktad. Jag hade ork till allt, ville göra allt och tyckte att livet flöt på hur fint som helst. 

Ju längre tiden gick, ju fler misslyckade behandlingar/månader som uppstod destu mer av mig försvann eller förändrades. 

Den glödande glädjen i mig börja slockna, jag började ser mer och mer negativt, istället för att öppna upp så började jag nu stänga dörrarna omkring mig och hålla mig hemma. 

Mitt glada leendet började för varje försök att sjunka och blev tillsist ett neutralt uttryck. 

 

Hur har det blivit så här?

De är inte lätt att förklara för någon som inte har gått igenom det själv men en liknelse är ett öppet sår. I början är kanske inte såret så pass stort att det blöder massor men ju mer det öppnar sig ju mer sipprar blodet ut. För varje droppe som faller destu tröttar och svagare blir man. Infektioner börjar komma och sätta sig fast och du blir sjukare och sjukare. Tillsist försvinner hoppet om att överleva detta själv och de enda man kan göra är att vänta på hjälp så att någon kan sy igen såret och hjälpa det läka. 

 

Att gå med ett öppet sår, att konstant blöda, att dölja sin skada för skam, besvikelse, sorg och för att det är privat är jobbigt. Det tär på en, du blir svag och känslomässigt kall för du börjar stänga av. Precis som på ett sjunkande skepp stänger du av del för del för att rädda resten. 

 

För någon som inte gått igenom det själv kanske detta låter hemskt och till viss del så är det så. Men det gör oss starkare också, om vi lyckas blir euforin ofantligt stor. Det får oss att uppskatta varje sekund så mycket mer och de får vår medkänsla för andra som går igenom samma sak att bli så mycket större. 

Även om denna resan är tuff, och de här öppna såret tycks aldrig sluta spricka så tror jag att den gör oss till något starkare och något bättre. 

 

Även om jag har ramlat om och om igen, reser jag mig upp med rakhet i ryggen, målmedvetenhet och säger  -" jag ska överleva detta sjunkande skeppet" och till dig som befinner dig i samma läge lovar jag att det kommer du också.