Från 2 till 3 & 4

Jag glömmer ofta att vi är med barn, speciellt när jag sover eller ligger och läser min bok i soffan. I min värld är jag fortfarande mitt smala jag och fortfarande på någon nivå har jag inte riktigt förstått att jag snart bärt klart på ett barn inuti mig. 

Att vara gravid och få vara med om detta är något jag faktiskt inte trodde skulle ske, jag trodde inte det skulle vara möjligt. Att jag skulle kunna bära fram vårt barn var en önskedröm men inte verkligheten. Men nu är vi här, snart i mål och jag har en stor kula där en liten busunge ligger innanför.

För så många andra är barn och graviditet en självklarhet, -" De är ju bara att skaffa barn!" Finns de dom som säger... 

Men jag och Mr och ni som befinner er eller har befunnit er i barnlöshetsträsket vet hur otroligt varje graviditet är. Varje barn som blir till är ett litet mirakel för sig och på något vis tror jag att vi som haft det tuffare än andra ser barnen med helt andra ögon. 

Jag skulle inte önska denna resa på någon, även om jag nu ser tillbaka och tänker "den var väl inte så jobbig?" Så vet jag att jag glömt eller förträngt alla de tårar, den förtvivlan och känslan av misslyckad både jag och Mr bar inom oss. 

Glädjen rann ur oss som ett öppet sår som inte gick att läka och vi blev mer och mer ledsna. 

Vi hade varandra att luta oss mot och dela våra känslor med men vi valde att hålla omvärlden omedvetna. 

Bakom våra stängda dörrar fanns kvällar då Mr tröstade mig när jag grät och kvällar som jag tröstade honom. Längtan inom oss var fruktansvärd och känslan av misslyckande gjorde inte det hela enklare. 

Idag är dom känslorna ett minne blott, vår nedförsbacke började när vi faktiskt blev kallade till IVF. Även om det inte kändes så då så var det där allt vände. 

Vi började få hopp, leendet började komma tillbaka och i takt med att våren kom började även vi blomstra. 

Efter varje besök på RMC i Malmö blev vi gladare och gladare. Jag minns så väl ett av dem när vi gick där i från var jag så uppspelt så jag hoppade sidbent (om det nu heter så) och Mr skrattade åt mig. 

De här var börjar på något gott, efter så många månader av besvikelser. 

Ju längre tiden gick och när vi äntligen fick påbörja vår behandling så var de som vi fått medvind. 

Vi var glada, förväntansfulla, nervösa men allt som allt otroligt positiva. 

Och ett tu tre så fick vi vårt efterlängtade pluss! Glädjen kunde inte vara mer enorm! 

Nu sitter vi här snart 3år efter att vi först släppt på skyddet och väntar in vårt lilla mirakel som kan komma när som helst. 

Den där känslan av misslyckande är borta med vinden och nu finns enbart hopp och kärlek på dens plats. 

För vi kan och ska (mycket snart) bli föräldrar!!! 

Haha suck it old me som inte trodde att det skulle gå! För nu jävlar är vi snart i mål!