Vecka 38 (38+1) - Memory lane

5 kommentarer

Här kommer denna veckans magbild, känns rätt sjukt att titta på bilden, -" Ser jag verkligen ut sådär?!?" Tänker jag väldigt ofta. 


Jag glömmer ofta att vi är med barn, speciellt när jag sover eller ligger och läser min bok i soffan. I min värld är jag fortfarande mitt smala jag och fortfarande på någon nivå har jag inte riktigt förstått att jag snart bärt klart på ett barn inuti mig. 
Att vara gravid och få vara med om detta är något jag faktiskt inte trodde skulle ske, jag trodde inte det skulle vara möjligt. Att jag skulle kunna bära fram vårt barn var en önskedröm men inte verkligheten. Men nu är vi här, snart i mål och jag har en stor kula där en liten busunge ligger innanför.

För så många andra är barn och graviditet en självklarhet, -" De är ju bara att skaffa barn!" Finns de dom som säger... 
Men jag och Mr och ni som befinner er eller har befunnit er i barnlöshetsträsket vet hur otroligt varje graviditet är. Varje barn som blir till är ett litet mirakel för sig och på något vis tror jag att vi som haft det tuffare än andra ser barnen med helt andra ögon. 

Jag skulle inte önska denna resa på någon, även om jag nu ser tillbaka och tänker "den var väl inte så jobbig?" Så vet jag att jag glömt eller förträngt alla de tårar, den förtvivlan och känslan av misslyckad både jag och Mr bar inom oss. 
Glädjen rann ur oss som ett öppet sår som inte gick att läka och vi blev mer och mer ledsna. 
Vi hade varandra att luta oss mot och dela våra känslor med men vi valde att hålla omvärlden omedvetna. 

Bakom våra stängda dörrar fanns kvällar då Mr tröstade mig när jag grät och kvällar som jag tröstade honom. Längtan inom oss var fruktansvärd och känslan av misslyckande gjorde inte det hela enklare. 

Idag är dom känslorna ett minne blott, vår nedförsbacke började när vi faktiskt blev kallade till IVF. Även om det inte kändes så då så var det där allt vände. 
Vi började få hopp, leendet började komma tillbaka och i takt med att våren kom började även vi blomstra. 
Efter varje besök på RMC i Malmö blev vi gladare och gladare. Jag minns så väl ett av dem när vi gick där i från var jag så uppspelt så jag hoppade sidbent (om det nu heter så) och Mr skrattade åt mig. 
De här var börjar på något gott, efter så många månader av besvikelser. 

Ju längre tiden gick och när vi äntligen fick påbörja vår behandling så var de som vi fått medvind. 
Vi var glada, förväntansfulla, nervösa men allt som allt otroligt positiva. 
Och ett tu tre så fick vi vårt efterlängtade pluss! Glädjen kunde inte vara mer enorm! 

Nu sitter vi här snart 3år efter att vi först släppt på skyddet och väntar in vårt lilla mirakel som kan komma när som helst. 

Den där känslan av misslyckande är borta med vinden och nu finns enbart hopp och kärlek på dens plats. 

För vi kan och ska (mycket snart) bli föräldrar!!! 

Haha suck it old me som inte trodde att det skulle gå! För nu jävlar är vi snart i mål! 

 
1 Angelica:

skriven

Har skrivit under anonym innan, men skippar det nu!;) vi har som sagt osså varit hos RMC. Håller helt med dig! V 36 imorrn, snart får vi träffa vår son!💙

Svar: Helt underbart! Tänk att allt löste sig tillsist, det kunde man inte tro innan.❤
Novella

2 Familjenoe:

skriven

Stor igenkänningsfaktor på detta inlägg. Jag kunde vakna på nätterna när jag var gravid med panik att jag drömt ihop allt, jag var tvungen att lägga handen på magen för att lugna ner mig igen.

Tänk nu kan er dotter komma närsomhelst! Så fantastiskt ❤

Svar: Känns otroligt och precis som du säger får man påminna sig själv med att lägga handen på magen eller när man får en puff från den lille. Snart så, men de känns som att det kommer dröja. Hehe
Novella

3 S:

skriven

Blir så hoppfull och längtar så mycket tills jag och min sambo får börja IVF när jag läser ditt inlägg. Jag hoppas verkligen att jag kan få komma dit du är nu, men vägen känns så enormt lång för det mesta. Det är super kämpigt! hur lång tid tog det innan ni blev kallade till första IVF mötet efter att ni fått ge blodprov? (Vi är också på rmc).Jag längtar så mycket efter att det brevet ska dimpa ner i brevlådan. Jag vet att internremissen är skickad i alla fall, hoppas jag inte behöver vänta hela 3 månader. Tack för att du är så öppen och ärlig, jag känner igen mig i allt du skriver angående graviditet och barn, man känner sig så ensam men detta är en bekräftelse på att man inte är det. kram S

Svar: Åh vad roligt att du känner så! Jag håller tummar och tår att ni får er nedförsbacke i de här eländet. Intressant fråga, men om jag inte minns fel så var det ca 2-2,5 månad efter proverna. De flesta hade vi tagit sedan innan så jag tror bara att det var Mr som fick lämna om jag inte missminner mig.
Hoppas med att ni får komma dit tidigare, men under tiden njut av varandra. Även om det är svårt att släppa tankarna kring det så kände jag själv att det var en välbehövlig tid för mig och Mr att sluta "försöka själva" och bara njuta av varandra. Sen började vi läsa på om allt kring ivf och jag började ändra min levnadsstil, ingen mer kaffe eller alkohol :) Tänk på att ni nu kommer till proffsen, detta är deras expertområden och de kommer göra allt för att hjälpa er.
Väldigt intressant det du säger för visst känner man sig ensam men vi är så sjukt många som går och har gått igenom detta utan att säga ett ljud. Rätt eller fel kan man undra, i vilket fall är du inte ensam ❤
Novella

4 S:

skriven

Tack för dina stöttande ord! Jag läste precis upp ditt inlägg för min sambo och orden går verkligen ännu djupare in i mitt hjärta denna gången. Det är som att läsa sina egna tankar och känslor, tårarna bara rinner på mina kinder.
Det är absolut skönt och lite befriande att kunna njuta av varandra på riktigt igen, men njuta ordentligt kommer jag inte kunna göra innan denna långa resan är över. Jag vet att jag är i väldigt bra händer och blir väl omhändertagen då jag gjort andra behandlingar på RMC nu i höst/vinter som inte fungerat. Med tiden läker tyvärr inga sår i detta fallet, utan tvärtom som du också beskriver när man bara misslyckas.
Angående rätt eller fel att man lider i det tysta så känns det så himla dubbelt, vill skrika ut till alla hur dåligt jag mår och hur tacksamma folk borde vara som blir gravida utan att ens tänka. Samtidigt vill jag inte att alla ska veta då pressen känns större att lyckas med en graviditet. väldigt delade känslor alltså, blev långt meddelande men detta är ett så rörande ämne, skulle kunna skriva hur mycket som helst.(PS, får förmodligen tid i slutet av mars, korta väntetider nu, SKÖNT) Gillar att läsa din blogg och hoppas allt ska gå bra med bebisen ! <3 Kram S

Svar: Tack för dina fina ord.
Jag förstår, njuta ordentligt gör man nog inte försen man har sin bebis i famnen. Jag håller med i det du säger till 100% , även om jag ville skrika ut det så var det för personligt, för känsligt, för jobbigt. Det är inget vi ville prata om utan för mig var bloggen en räddning och ett sätt för mig att skriva av mig. Rekommenderar mitt inlägg från den 13/4 2016 "hur infertiliten har förändrat mig" bland annat.

Åhhh vad roligt!!!!! Så spännande! Håll mig uppdaterad 💕
Novella

5 S:

skriven

Tack för tipset med ditt inlägg från 2016 i april. Både jag och min sambo läste och kände igen oss i allting! Jag uppdaterar dig gärna hur det går, och jag får ju följa dig här vilket är kul! Kram S