Vi har faktiskt lämnat bort Tove några gånger nu under hennes första levnadsår.
Första gången var hon bara 2 månader, då var hon hos min syster över dagen samt en natt.
Det kändes tufft att lämna henne med det gick bra. Syrran skickade bilder och uppdaterade oss under hela kvällen tills hon somnade.
Om vi slår ut antalet gånger Tove har haft barnvakt med övernattning så har det ungefär varit vannan månad. Det har antingen varit min syster, mina föräldrar, svärföräldrar eller min svåger (Mr bror). Så enbart familj som har passat henne.
Men varje gång vi lämnar bort henne blöder mitt hjärta, det är som om någon har huggt mig mitt i tu. Löjligt jag vet, men känslan kvarstår.
Det är väldigt nyttigt för henne och för oss och sen är det inte vi som vill lämna bort henne utan ofta de som frågar om de får passa henne. Vilket gör det hela så sjävklart att de ska få det. De vill ju med mysa med henne och skämma bort henne lite extra.
Men de gör ont, som sagt känns det som ett blödande sår så länge hon är borta.
Tiden hemma går långsamt, och helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag ska göra när hon inte är hemma. Och längtan efter henne är otroligt.
Och när hon kommer hem igen då är det som om solen skiner upp och det som innan kändes som grått blev nu full färg.
Denna kärlek som man känner för sitt barn är obeskrivlig, något som alla föräldrar har sagt till mig innan men jag aldrig förstått. Försen nu.
Nu har Tove varit på sportlov hos min syster och inte bara sovit borta en natt utan TRE!!!
Vilket helt ärligt har varit hemskt för mig! Även om vi har FaceTimeat och vi har konstant fått bilder så känns de verkligen.
Men hon har haft det jätte roligt bland alla hennes kusiner och busat massor.
Medans jag har städat, städat och mer städat. Vad annars skulle jag göra 🙈
Men nu blir det banne med ingen övernattning på ett jädrans bra tag!!!