Från 2 till 3 & 4

 

Då jag själv googlade massor efter förlossningsberättelser för omföderskor och barn nummer två så vill jag självklart dela med mig av min till dig som själv letar efter runt där ute på nätet. 

Så här kommer den :) 

 

 

Allt började dagen innan förlossningen, Lördagen den 16/6. 

Vi hade beräknad födsel 15/6, alltså på fredagen, och var nu inne på BF+1. Varken jag eller Mr trodde att något skulle hända inom det närmaste utan vi körde på som vi brukar. 

Vi och Tove åt helgfrukost bestående av nybakta frallor (som btw levereras till vår dörr varje lördag av ett gäng ungdomar som jobbar för lite extra pengar i månaden, awwwwsome!).

Efter vi hade käkat klart slängde i Tove i vagnen och tog med hundarna på en promenad. Vi lunkade på sakta men säkert och tog en liten härligt paus och gick bort till den " stora" lekplatsen. Tove och jag gungade i en sådan här stor rund nätgunga som kan hushålla flera ungar åt gången, men i vårt fall bara en stor tjock gravid kvinna och en 15 månaders tjej haha. Sen så åkte vi lite rutchekana, traskade runt i grönskan och gungade lite till. Tove älskar verkligen att hitta på saker och är inte ett dugg rädd för att traska omkring själv, hon skiter mer eller mindre i mig och Mr medans vi får snabbt försöka hänga med i hennes tempo och vilja. 

Men efter en stund så började vi traska hemmåt igen, varav Tove gick större delen av vägen hem helt själv. Impad var jag faktiskt att dessa små ben orkade. 

Väl hemma så var klockan bara 09:45 (hehe livet som småbarnsförälder) och vädret var på topp. Så Tove fortsatte att leka ute i vår trädgård i sin sandlåda och gick och kommenderade oss att gunga henne i hennes gunga när det väl andan föll på för det. 

Undertiden beslutade jag och Mr oss för att fixa och dona med vår avenbok häck, ta upp lite stödpinnar och stötta om. Men först sprang jag in på toa för att kissa lite och blev då shockad av vad jag såg..... en jädrans massa slem. Och då snackar vi inte en klick eller en flytning utan som om någon hade tagit upp en manet och dödat den i mina trosor. Det var nämligen så mycket som min handflata och fyllde verkligen hela mina trosor. 

Här insåg jag att ahhhhh nu har verkligen slemproppen gått, men med tanke på att jag kände nada redan innan under dagen så tänkte jag att det inte finns en chans att det kommer i gång inom det snaraste utan kommer säkert dröja en vecka eller något innan det börja hända. 

Aja, väl ute i trädgården informerade jag Mr som blev till eld och lågor, det bröjar verkligen hända grejer, men precis som jag är han cool lugn och helt inställd på att det kommer absolut inte ske inom det närmaste. Han hade ju till och med bokat in en golftid med polarna på söndagen. hehe

Efter att hållt på i trädgården en stund var det dags för lunch och sen slänga Tove i vagnen för hennes sov stund. 

Mr tog med henne på en promenad så att hon skulle somna lättare och jag satte igång med mitt bakprojekt. 

 

Jag började baka 100st vaniljbullar (kanelbullar med vaniljsocker i stället för kanel), och morrotskaka. Kollade även över resept på andra kakor som jag skulle göra så som katrinplommonkaka, tigerkaka, hallongrottor och havrekakor med russin i. 

Under tiden morrotskakan vilade på bänken och bullarna gäste så kollade jag över kyl och frys och skrev upp handlelistan. Vi hade nämligen planerat att åka och storhandla idag med Tove så att det händer något mer än att bara vara hemma. 

När väl Tove hade vaknat gräddade jag färdigt de sista av de första 50 bullarna som jag hade gjort tog vi oss en fika på nybakta bullar. 

Inget slår verkligen nybakakat driekt från ugnen en varm och härlig sommardag ;) Och efter det packade vi ut oss i bilen för att åka och handla. 

Sagt och gjort var vi hemma sen igen efter nästan två timmars handling. Väl hemma gick jag på toa besök och upptäckte ytterliggare en omgång med massa slem, absolut inte i den skalan som kom efter promenden i morse men ändå en hel del. Och det fortsatte att komma när jag torkade mig så nu hade jag verkligen instett ja större delen av slemproppen hade gått. Men men, googlade lite och kollade runt men precis som allt annat är det väldigt individuellt och kan betyda något för vissa men för andra inte ett dugg. Då min slempropps gegg enbart var geneomskinligt manet slem så kändes det inte som att det var någon som helst indiktation om att det faktiskt skulle hända något. Jag tänkte tillbaka på när Tove kom och då släppte verkligen slemproppen i samband med den första värken och då innehöll den även en strimma blod. 

Så jag ryckte på axlarna och tänkte, jaja de händer väl om några dagar eller en vecka. Men de var kul med lite framgång i processen att "snart föda barn" och att man faktiskt börjar inse att det kommer ske inom en rimlig tid. Inte för att jag fattade att det skulle sätta igång bara några timmar senare. 

 

Vädret var nu si så där så Tove fick snällt hålla sig inomhus och röja runt här hemma och busa med far sin medans jag fortsatte med mitt bakande. 

Ytterliggare en sats med bullar påbörjades ( alltså de sista 50 av totalt 100 som jag gjorde ;)) en ny morrotskaka gjordes då den andra slutade i katastrof, en tredje del var döbakt, och en katrinplommonkaka påbörjades. 

Allt flöt på fint med mitt bakanade, och när väl hallongrottorna var klara (kl 21 på kvällen) sov Tove gott i sin säng och Mr tog det lugnt i soffan. 

Jag som var lite sliten efter allt bakande var då stel och hade ont i ryggen och kände mig välförtjänt av en varm dusch. Efter lite avslappning i soffan beslöt jag mig för kl 22 att gå och lägga mig, jag var helt slut efter att ha fyllt frysen med massa godsaker som vi kunde bjuda på när väl lillebror kommit. Medans Mr satt uppe en stund till och tog det lugnt. 

Jag somnade som en stock den kvällen helt ovetande av vad som skulle komma, jag kände nämligen ingenting! Jag hade lite ont i ryggen, men de är jag helt övertygad om att det berodde på att jag hade stått och bakat i 8h den dagen hehe. 

Btw, Mr gick och la sig 23:30 den kvällen .. även han ovetande om att 5h senare skulle han vara två barnspappa. 

 

Söndagen 17/6, D-day på BF+2. 

ca 00:30 vaknar jag av att jag har mensvärk, jaja säger jag för mig själv då jag har så många gånger innan vaknat av samma skit. Tove knorrade lite så jag begav mig upp och såg över henne, sen gick jag på toa och gjorde nr 2 som jag brukar få göra när väl mensvärken trycker på. Vaggade sen in i sovrummet igen och svor lite för mig själv över min stelhet och ryggvärk från gårdagens baktok. Sa för mig själv också att -"måtte han inte komma idag för jag har så jädrans ont i ryggen" vilket jag skrattar åt nu i efterhand haha. 

01:39, vaknar av att "aj satans jävlar, de här känner jag igen" onda. Kliver upp och känner att jag behöver gå på toa igen och när jag traskar mot toan så tänker jag att ähh det var säkert bara inbillning eller önsketänk. Säker bara förvärkar igen eller kraftiga mensvärkar som spökar som inte leder någon vart. Sätter mig på toa och ser sista biten slempropp kommit i byxan med en stimma blod i sig. Nu inser jag att det faktiskt är på gång, för precis samma sak hände med Tove. Gör nr 2 igen och sen traskar jag fint in tillbaka till sovrummet där Mr ligger med ett vaket öga och tittar på mig. Varav jag säger -" älskling, det är på gång nu" och han yrvaket börjar kvickna till liv. Jag förklarar om slemproppen och att jag vaknat av att jag haft ont och vet att det är på gång men att jag inväntar värkarna. Säger även till honom att jag kommer gå ner till bottenvåningen och traska runt lite och om han vill så kan han sova vidare. 

Ivrig som han är så säger han direkt -" nej du, jag följer med dig ner" och börjar klä på sig direkt. Jag roffar åt mig de kläder jag vill ha på mig och vi ber ger oss ner. 

Vi hinner inte mer än komma ner innan jag får första värken, den är svag och inte lång men den känns. Jag kan prata mig igenom den och vi dividerar om när vi ska ringa hit mina föräldrar, de har nämligen 30min körväg till oss, för att ta Tove och hundarna. Tove sov som en stock btw vid denna tiden hehe. 

Jag säger till Mr att vi väntar in några väkar till sen ringer vi mamma för mycket kan hända på 30min... hur rätt hade inte jag ;) 

Så jag tog några värkar till ( de kom tätt redan från början var 4:e minut) och behövde nu börja profulaxandas mig igenom dem. Inte den snabbaste andningen men något mitt i mellan. Jag ringde mina föräldar och de slängde sig snabbt i bilen. Under tiden de var på gång så tyckte MR att vi skulle ringa förlossningen och förvarna dem att det var på g. Sagt och gjort så ringde vi, jag presenterade mig och informerade att slemproppen hade gått och att värkana var igång. Jag frågade direkt om de hade plats för oss på förlossningen, vilket dom hade men BB var fullt sa hon. Jag sa snabbt att det gör oss inget då vi ska hem så snabbt vi bara får om allt går som det ska. Barnmorksan i luren blev lite skockad och sa att vi inte behövde oroa oss utan de löser sig med platsen på BB om vi vill stanna kvar. Jag hann inte ge henne så mycket mer information innan en värk kom så Mr tog över samtalet (vi hade telefonen på högtalare) där han informerade om att förlossningen gick rätt snabbt sist och att när jag kom in var jag 7cm öppen. När väl värken hade släppt så informerade jag vidare om värknas täthet men även att jag tyckte det var korta. Barnmorskan sa att vi var välkomna in när vi kände för det. 

Värkarna kom nu var 2-3:e minut och vissa gjorde riktigt ont medans andra var helt hanterbara. Vi oavsett profulaxanadas mig igenom dem stående på knä i soffan med armarna mot ett armstöd. Mellan en av värkarna gick jag och hämtade en galje, den funkade bra sist med Tove som en klämsak så jag tänkte "varför byta ett vinnande koncept". När jag fick de riktigt onda värkarna var denna galje underbar att klämma på hehe. 

Helt plötsligt var mina föräldrar där och Mr var snabbt ute för att montera in Toves bilbarnstol i deras bil. Min pappa var jättenärvös och förstod inte hur både jag och Mr kunde vara så lugna. Även min mamma var nervös märkte jag för under en av mina värkar gick hon och torkade av vårt köksbord hahahahaha. 

värkarna var då som ni ser enligt bilden ovan, kom var 2,5min och var inte så långa. Vissa gjorde riktigt jävla ont andra gjorde bara jävligt ont.

Men för att stilla mina föräldrars oro och för att Mr tyckte det var lite obehagligt att de var så täta så beslutade vi oss för att åka in till förslossningen. Så sista värken jag klockade hemma var 02:30, men jag hann inte mer än utanför vår dörr innan nästa värk kom blev sittandes med knäna på marken. Efter den fick mr snabbt hjälpa mig upp för att få in mig i bilen och köra. Han ringde förlossningen i bilen och sa att vi var på väg. Bilfärden till förlossningen var helt okej, jag var väldigt klar och med mellan värkana vilket jag hade varit från början ( skillnad från med Tove) och satt och pratade med Mr.

Jag sa till honom att jag inte tror jag är öppen något för att värkarna är så korta och för att alla inte gör så ont. Sen sa jag till honom att denna gången får han hämta en rullstol till mig då värkana är så täta så att vi annars aldrig kommer fram till förlossningen om jag ska gå hela den biten.

Klockan är nu 02:45 och färden till förlossningen gick snabbt (knappt då mr körde liiiiiiite för fort hahahaha) och sen väl ur bilen så traskar vi mot ingången. Jag får en värk och tar den på knä med min glaje (jajemen tro inte att jag hade glömt den hemma ;) ) där vi ringer på vid sjukhusets huvudentre till förlossningen och blir sedan insläppta. Väl innanför dörrarna får jag ytterliggare en värk och Mr hämtar rullstolen. Efter värken hoppar jag upp i den och han rullar i väg i ett bra tempo varav mina värkar kommer tätare och tätare (känns det som iallafall). Men precis som innan så är jag väldigt vaken och klar i huvudet, helt enkelt med på ett annat sätt mellan värkarna denna gången. Jag kan föra en disskutison och behöver inte stänga in mig i mig själv som sist för att hantera smärtan utan jag skojar och tar värkana när de kommer. Vi träffar vår barnmorksa, samma som vi hade talats med per telefon och får vårt förlossningsrum. Träffar även vår undersköterska och både hon och barnmorksan skrattar åt min galje, varav Mr informerar om att den är ett vinnande koncept sen förra gången. Just då fick jag en jätte värk som jag andas mig igenom och faktiskt knäcker en del av galjen av hur hårt jag kniper med händerna. 

Barnmorskan inser hur starka värkar jag har erbjuder mig lustgas så fort jag kommit upp i sängen. Värkarna är täta just nu och lustgasen är efterlängtad. Väl i sängen med lustgasen i handen andas jag djupt och tar värken som kom. Efter den undersöker vår barnmorska mig varav jag varnat henne att jag inte tror att jag är så öppen, och hon kontrar med -" jo du är 9cm öppen" jag får en värk under undersökningen men i lustgasmasken säger jag " du skojar", efter värken dubbelkollar jag med henne där hon bekräftar att jo 9 cm öppen är jag. Vi får beröm för bra arbete hemma med tanke på att jag var så pass öppen. 

Mr kollar lite snabbt hur han ska göra med bilen, han står nämligen på 1h parkeringen till förlossningen och vet inte om han behöver flytta den. Barnmorskan och undersköterskan säger, du behöver inte oroa dig. Ni har fått barn inom en timme. Varav Mr vänder sig till mig och säger, hörde du det älskling.... SHIT de här kommer gå fort. 

Han smyger i väg på toa och jag tar värk efter värk med lustgasen. Inser här att de har snålat med lustgasen då de inte ger den effekt jag hade önskat... blir liksom aldrig hög ;) och är på väg att säga till dem när slangen trillar ur mitt i en värk och min minimala smärtlindring försvinner. Jag trycker fram "slangen har rammlat av" och de tog några sekunder innan de insåg vad jag menade. Väl på plats igen andas jag på som bara den och Mr är snabbt vid min sida igen och masserar min ländrydd ( jag ligger på sidan och tar värkarna). Pratar lite lätt med allihopa mellan värkarna men börjar nu känna att shit de trycker på mer ner till och kroppen börjar vika i hop sig. Tar en till sådan värk och känner hur det börjar bukta ut en sak mellan benen (som om det vore en vatten ballong) och känner sedan hur vattnet går. Säger i från i lustgasmasken att vattnet har gått och de tittar efter och jajemen, jag hade rätt. Efter värken stämmer jag av hur vattnet såg ut då Tove hade bäck i sitt. Vattnet var klart och fint så de var ingen fara. 

Efter det får jag ytterliggare en sådan där värk som får mig dra i hop mig och barnmorskan säger... jag tror det är dags för krystvärkar nu och vill titta efter. Efter värken tittar hon och mycket riktigt hon ser huvudet. Hon kallar på en tredje person som ska vara med i rummet vid en förlossningen som kommer snabbt in i rummet och Mr hälsar glatt "Välkommen" varav den barnmorskan skrattar lite lätt och säger tack och presenterar sig. 

Jag får nu lägga mig på rygg och lägga upp benen i gynställning, och Mr frågar om detta behövs bara för att sätta en elektrod på huvudet? Medans barnmorskan säger att -"nej, nu är det dags för att krysta för bebisen är på väg". Så när nästa värk kommer så är det dags att krysta vilket är snabbt där i mellan. Jag tar tag i handtagen som stöd och kryster på för kung och fosterland och lyssnar på instruktionerna från barnmorksan om att ta i mer. Efter första krysvärken ber hon mig att pausa, hon håller emot huvudet och sen ber hon mig att krysta vid nästa. Kryster på igen och huvudet kommer ut, efter det ber hon mig att pausa igen och då får jag även lustgas. Tydligen sitter lillebror lite fast med en arm och hon behöver mäcka ut honom och därför får jag inte krysta. Lustgasen var väldrig trevlig just här för att bedöva behovet att krysta. Vid nästa värk fick jag krysta och ett tu tre så var han ute och låg på mitt bröst. 

Både jag och Mr helt shockade av hur snabbt det gick, känns som vi kom in jag fick lite värkar och puff där låg han på mitt bröst. 

Vår lilla lilla prins, vår John hade äntligen kommit till världen kl 03:27, 2 dagar efter beräknat. Vilket var verkligen inte vad vi trodde bara 8 timmar innan. 

Vi var helt tagna av hur fantastisk förlossningen och pratade med varandra och barnmorskan under tiden hon tog emot moderkakan och undersökte mig. Jag frågade lite fint, har jag spruckit mycket? Hon tittade efter och svarade " Nej, ingenting. Inte ens ett skrapsår. Det var väl bra att jag sa till dig att hålla emot lite ;)"  skojade hon varav jag bekräftade glatt att ja verkligen.

 

Så här låg vi två timmar efter jag hade vaknat av smärtan med vår lilla John, jag och Mr har blivit tvåbarnsföräldrar och Tove har blivit stora syster.

Lyckan var fulländad...

 

Det var min förlossningsberättelse för barn nr 2 :) Jag återkommer med en berättelse vidare med vårt första dygn med John. För nu ska jag amma lilla godingen och väcka Mr och Tove för nu är det dags för frukost. 

 

Kramkalas, Novella