Från 2 till 3 & 4

Just nu ligger jag och vilar. Det har varit ett par tuffa dagar med smärta från tjejmagen.
Smärtan i sig är okej, den känns och jag är definitivt inte bekväm med den men värst av allt öppnar den dörren för oron.
Och igår tog den sin högsta höjd när jag fick en liten liten brun flytning, första tanken var bara -"snälla snälla säg inte att detta blir ett missfall"
Smärtan har varierat från dag till dag, men värst är det på kvällarna. De är som om den lamslår mig och en trötthet väller över mig. När den är som värst försöker jag bara sova bort den.
Att sova hjälper mig att slippa oron för en stund medans Mr sitter spänd bredvid. Han har till och med väckt mig både under dagen som natten för att be mig kolla i trosan så jag inte har blod.
I natt drömde han mardröm om att vi fick missfall så jag fick trösta honom med att allt är okej.

Så fort smärtan släpper och lugnar sig så bröjar jag slappna av, men tanken finns i bakgrunden alltid ändå. Så fort jag går på toa kollar jag noggrant i trosan samt stoppar upp lite papper i kissen för att vara på den säkra sidan eller så fort jag känner att det rinner till i byxan springer jag och kollar. Än så länge har det bara varit vanliga flytningar vilket har lättat mitt hjärta.

Både jag och Mr har så klart spammat Google för att få någon uppfattning på om detta är normalt eller början till ett missfall.
Men vad vi kan förstå är det väldigt vanligt vid den här tiden av graviditeten få sådana här smärtor pga att livmodern och moderkakan växer. Vissa har det i flera veckor och det tycks ha gått bra och andra bara i någon vecka.

Det känns vänligt lugnande att den här smärtan kan vara helt naturlig också men ändå så finns oron i hjärtat.
Men om det fortsätter så får vi snällt åka in och kolla om något är fel.
Men nu ska jag vila och försöka hålla mig lugn.