Ursäkta för så sent inlägg om min förlossning men efter förra inlägget försvann så rann orken av mig ;) 
 

Först och främst så vill jag ge en stor eloge till barnmorskor och undersköterskor. Sicka fantastiska människor, proffs, vilka människokännare de är och wow vilket jobb de gör! Jag är otroligt tacksam för den vård och personal vi har i Sverige ❤

Och sen vill jag varna för ett långt inlägg ;)
 
 
Ja hur började det hela? 
 

Med tanke på vad som hände på torsdagen (2/3) så  valde Mr att jobba lite hemifrån och vara hemma med mig tills det blev bebis. "Planen" var ju att vi skulle bli igångsatta på tisdagen BF+15 (v42+0) kl 07:30 med tanke på att jag hade absolut inga känningar och ja hoppet om en spontan förlossning var som bort blåst.

Fredagen den 3/3 på BF+11 (v41+3)
Jag och Mr tog det allmänt lugnt, vi planerade vad som behövdes göra och köpas inför tisdagens igångsättning. 
Vad skulle städas, tvättas, packas, handlas os osv men att vi idag (fredag) enbart skulle ta det lugnt och göra det andra på söndag och måndag. 

Vi startade dagen med en sen frukost och sen tog vi en härlig lång promenad med hundarna. Efter det tog jag mitt pick & pack och campade i sovrummet med laptopen. Här fördrev jag tiden med att  spela spel, allt från wow, spindelharpan, sims och lyssna på ljudbok ( En man som heter Ove). Sen läste jag så klart andra bloggar och förlossningsberättelser där i mellan, ;)

Det var en otroligt lugn och skön dag där Mr skämde bort mig med att laga mat och fixa och dona här hemma. Sessa som jag kände mig låg jag som en fet ko i sängen och bara tog det lugnt....tills jag spillde kaffe över hela sängen och längs madrassernas sidor. Fick be Mr om hjälp att ta bort madrassöverdragen på samtliga 3 madrasser (botten-, mellan- och bäddmadrass) och tvätta för glatta livet. ;) Vill ju inte ha kaffefläckar i sängen när bebisen kommer!!  suck så de var lite slit med det hela och jag tog i för glatta livet. De där madrasserna väger ju som BLY! ;) Men sen var det tillbaka till lugnet  och min campning i sängen. 

Under dagen började jag tänka på hur ofta jag hade sammandragningar, inte att de gjorde ont men att de spände så häftigt över magen. 

Det såg väldigt roligt ut också för det spändes bara på ena sidan. Så det blev som en slalombacke på magen. Se bild nedan när jag ligger och spelar på laptopen ;) 

 

Och denna bilden då var det inte som värst utan den var ännu spetsigare när sammandragningarna var som starkast. Iallafall, jag började klocka dem och de kom oregelbundet mellan 3-15 min och varade i ca 2-4 min. Som ni förstår var detta inte värkar utan klassiska sammandragningar men jag tyckte det var häftigt att se hur ofta de kom! Kul att kroppen jobbade lite även om jag och Mr inte trodde en sekund på att detta skulle leda till något.. Men ack vad fel vi hade ;) 

Så höll de på hela fredagen, de gjorde inte ont utan mer att högra halvan av magen spände sig och höll på. 

Ni kanske undrar hur jag kunde veta att detta var just sammandragningar? Jo när vi var inne på CTG kontroll på tisdagen 28/2 BF+8 (v41+0) så kunde vi med hjälp av monitorn se när jag hade sammandragningar och hur magen reagerade på dem. Barnmorskan bekräftade våra tankar så vi var inte helt ute och cyklade ;) 

Iallafall det var allt som hände under fredagen, alltså inget speciellt.

Lördag 4/3  BF+12 (v41+4) kl 04:15 
Vaknade av en jädrans smärta, mensvärk ggr 100, och att det rinner till som en flytning. Blir klarvaken direkt och tar mig klumpigt ur sängen för att gå och kissa och se vad det är som kom i trosan. 
Under de där 8 meterna till toan kom smärtan igen och aj som f*n vad ont det gjorde. 
Väl på toa ser jag en rosa/blodblandad flytning och när jag torkar mig kommer det en hel del slem som också är rosa/blodblandat. 
Här hugger det till igen och jag börjar inse, va fasike det är kanske på gång nu! 

Tar mig tillbaka till sovrummet sakta då den där j*vligt onda smärtan hugger till en hel del under tiden jag går.
Väl inne i sovrummet är Mr på sin vakt och frågar direkt hur det är med mig, varav jag svarar att jag tror det är på g och berättar om smärtan och flytningen samt slemmet. 
Han blir exalterad och nervös och undrar vad vi ska göra varav jag säger att vi får vänta och se om det börjar hända något mer. Jag tar två alvedon för att se om det klingar av smärtan lite.... vilket btw det absolut inte gjorde ;). Det tar inte mer än någon minut innan värken börjar komma, denna smärta fy f*n nu vet jag vad folk säger att man fattar när det är på gång. Ligger i sängen och tar några värkar men ger snabbt upp, de är bara att bege sig upp och traska runt. Mr följer med ner och hjälper mig igenom några värkar genom att köra "maratondansen" som vi lärde oss på profylaxen. Han påminde mig att andras vilket var väldigt svårt då jag var täppt i näsan av från förkylningen som klingade kvar lite och de här klassiska gravid besväret med täppt näsa på kvällarna. 

Kl 05:17
Vi ringer till förlossningen och meddelar att vi har värkar, efter att klockat dem ser vi att de senaste 30min har  värkarna legat mellan 3-4 min mellanrum och varat i 30-40 sek. Barnmorksan frågar lite frågor som hur det hela började, när och om jag sett något blod, om jag tagit någon alvedon och om jag hade testat att duscha eller bada. Under tiden vi pratade fick jag värkar och tar dem med barnmorskan i luren, rätt bra då hon fick höra och klocka dem hon också. 

Med tanke på att värkarna inte var längre än 30-40 sek så ville hon att vi skulle stanna kvar hemma längre tills de är 1min långa och ringer sen igen när vi känner att vi behöver komma in.Fick rekomendationen att duscha eller bada varmt.

Så efter samtalet tar jag någon värk sen så sätter jag mig duchen, Mr springer runt och packar i hop saker och ringer mina föräldar och meddelar att vi kommer snart åka in då det är på gång så om de kunde hämta hundarna senare. Jag sitter i duschen och tar några värkar och tänker aj aj aj de här gör ju redigt ont. Tänk hur det kommer göra sen oj oj oj. Duschen var epic fail, de här hjälpte inte ett dugg utan var mer jobbigt. Så Mr hjälper mig att torka mig, klä på mig mellan värkarna och sen lägger vi oss i soffan och han hjälper mig att komma in i andningen och att slappna av mellan värkarna. Han ger mig "godis" lite titt som tätt mellan värkarna och berömmer mig och påminner mig om att andas samt andas med mig.  Varje värk tar jag mig igenom med att krossa Mr's hand och profylaxandas vilket går bra, visst det gör fruktansvärt ont men det funkar. 

Mr klockar värkarna och håller koll på allt, och efter lite mer än två timmar från första värken så ringer Mr tillbaka till förlossningen och sa att nu kommer vi in då han tycker att jag har fruktansvärt ont. Fast att jag själv inte har sagt ett ljud om det hela så kunde han läsa mig utan problem och sa att nu var det dags. 

kl 06:55 
Framme vid sjukhuset, jag hade tagit flera värkar i bilen och det hade funkat bra då jag tog en galje i hallen som agerade som "kläm-föremål" för mina händer när värkarna kom. Precis som Mr's hand hade gjort innan. Mr frågade mig om vi skulle parkera på långtidsparkeringen eller snabbparkeringen vid ingången varav jag svarar att vi tar snabbparkeringen vid ingången. Detta för att jag var helt säker på att vi skulle få åka hem snart igen. Väl ur bilen frågar Mr mig om han ska ta med väskorna och jag svarar -"nej, vi kommer säkert få åka hem". På förlossningens parkering får jag sätta mig på knä och ta en värk med min galje (hehe) innan vi kan gå vidare in mot sjukhuset och förlossningen. En trevlig kvinna stannar även och frågar om hon ska hämta en rullstol varav Mr svarar -" Nej det är okej, men tack ändå. " Minutrarna innan hade han nämligen frågat mig om jag ville ha en men jag sagt att jag ville gå in. 

Som tur var vart hela sjukhuset i prencip tomt på folk, allt var stängt då det var så pass tidigt på morgonen, och glad var jag för jag fick sätta mig på knä ett flertal ggr innan vi var framme vid förlossningensdörrar. 

Väl inne på förlossningen möts vi av vår barnmorska som direkt frågar Mr om han inte har med väskor, varav han svarar att nej hon sa att jag inte skulle ta med dem. 

Kl 07:10
Barnmorskan (= BM) visar oss direkt till ett rum där jag direkt tar en värk och Mr springer snabbt på toa. Sen så frågar Mr mig om han ska springa och parkera om bilen och hämta väskorna varav jag säger att han kan göra det och BM bekräftar. 

Värkarna kommer tätt och jag sitter på knä framför sängen (ser ut som jag ber) med min galje och profylaxandas igenom varje värk. Vår undersköterska (= USK) kommer och presenterar sig själv och hälsar på mig varav jag tar i hand snabbt men får en värk så jag stänger av helt och går in i mig själv för att hantera den. BM säger då till USK att "hennes värkar kommer väldigt tätt". Sen stämmer de av med mig om jag vill ha någon smärtlindning, varav jag svarar -" ALLT" ;) 

BM vill undersöka mig innan hon vill ge mig någon smärtlindring, de hjälper mig upp i sängen och försöker ta min galje i från mig men jag protesterar och vägrar, se de får snabbt hjälpa mig upp och ge tillbaka min galje innan nästa värk kommer.  Galjen är en trygg punkt och jag använder den för att klämma på och andas mig igenom smärtan. 

Mr kommer tillbaka från att ha parkerat bilen och jag känner mig lugn, hans närvaro gör mig lugn och väldigt avslappnad. 

BM och USK hjälper mig av med byxor och troser så att BM kan undersöka mig. Här tänker jag...-" jaha nu kommer vi snart få höra att jag är öppen 1cm och vi får åka hem igen." 

Till min och BM's förvåning säger hon -" Men du är ju öppen 7cm" varav jag svarar...-"jaha vad bra! men då är det väl försent för ryggbedövning va?" 

Både BM och USK berömmer mig massor för att jag har gjort ett så bra jobb hemma och jag är allmänt förvånad, lättad för att vi inte behöver åka hem igen och sen känner mig rätt nöjd. 7cm, inte så illa för då är vi snart i hamn. Sen förklarade BM att ryggbedövning inte är försent men att hon tycker att jag ska börja med lustgas då jag har klarat mig så långt och bra utan någon smärtlindring alls. De har hon ju helt rätt i så jag tänker ja varför inte, vi testar :) 

Lustgasen... vilken fröjd. Den var underbar! Det tog några värkar innan jag lärde mig hur jag skulle använda den och kände hur den värkade. Mr frågade mig om jag var hög när BM och USK inte var i rummet. Varav jag svarade viskande -" Jaaaa ;)" 

Men sen när BM och USK var tillbaka i rummet och frågade mig hur det går med lustgasen och om jag mår illa av den svarade jag -" nej det går bra men jag tycker inte att den hjälper massor" varav de höjde lustgasen ;) 

Tiden gick och här är allt lite luddigt men efter några timmar bad jag dem att höja den till max vilket de gjorde. 

99% av tiden var jag helt tyst och fokuserade på att ta varje värk och slappna av i mellan dem. Men den där 1% som återstod så kunde jag inte låta bli utan klagade tyst för mig själv i lustgasmasken genom att säga "aj aj aj aj" ;) 

Lite innan klockan 11:00 
Jag började göra lustiga ljud, lite som urvrål. Mr berättade att han aldrig hört mig göra sådan ljud och direkt när jag började göra dem var det som om barnmorskan visste exakt var i processen jag befann mig. Hon frågade mig direkt -" tycker du att det trycker på nertill nu?" Varav jag svarade -"jag vet inte" samtid som hela kroppen viker sig till sammandragningen. Aha det är de här som är krystvärkar! 
BM undersökte mig och mycket ringt jag var 10cm öppen däremot så hade jag en liten flik kvar på tappen vilket gjorde att jag inte riktigt kunde börja krysta än. Så BM bad mig hoppa upp på en pilatesboll en stund och ta några värkar för att få bebisen att kasa ner mer och fliken att försvinna. Sagt och gjort och mycket riktigt efter att ha suttit på denna bollen en stund så var filken borta och bebisen hade kasat ner mer. 
Då var det bara upp i sängen och börja krysta! 

Jag hittade inte riktigt tekniken så bm bad mig att ligga på högra sidan lite och sen på vänstra sidan och sen vanligt på rygg. En andra BM kom in för att hjälpa till då bebisen hjärtljud gick ner, de satte elektrod på barnets huvud för att få bättre monitorering över det hela. De förberedde mig även för att bli klipt så jag fick bedövning runt slidan. För om bebisens hjärtljud fortsatte att vara lägre skulle de behöva klippa mig så att jag kunde krysta ut henne snabbare. Vilket inte behövdes i slutändan som tur är ;) Förutom detta så hade jag dragkamp med ett lakan med den andra bm, rätt kul faktiskt, men detta hjälpte mig att hitta rätt teknik för att krysta. 

kl 12:05 
Kom lilla Tove till världen. En helt otrolig känsla!! Jag och Mr var föräldrar till en underbar liten tjej! 

 

Förlossningen gick jättebra! Den var mycket enklare än vad jag någonsin hade trott! Jag hade förväntat mig det värsta och fick en "enligt mig" väldigt enkel och problemfri förlossning. 
Visst det gjorde ont, det kan jag inte förneka, men det gjorde inte så ont som jag trodde utan var hanterbart med lustgasen. 
Det var superhäftigt att få uppleva de här, vad kvinnokroppen kan göra och hur mycket den tål. Efteråt kände jag mig som super woman och var hur stolt som helst över mig själv. 
Jag var väldigt pigg direkt efter förlossningen och detta höll i sig medans Mr var helt slut. 
Efter vi fått mysa med Tove en stund, äta lite mat och den där berömda mackan som kommer in på en fin bricka, jag fått duscha och Tove blivit vägd, mätt och påklädd så skulle vi bege oss till BB. 
Jag hade som ett litet mål för mig själv innan förlossningen att jag skulle gå de där 200 meterna till BB. Så efter Mr satte vår röda nål i bebistavlan så gick vi till BB och checkade in 15:30 

Vårt familjerum på BB var mysigt men redan när Tove var ett dygn så valde vi att åka hem i stället. Både jag och Tove mådde oförskämt bra och amningen gick hur bra som helst. Efter att en barnläkare chekat av Tove fick vi åka hem och var välkomna tillbaka på kontroll efter två dagar. 

Borta bra men hemma bäst, så är det.... 

Snip snapp slut nu var förlossningsberättelsen slut ;) 

 

Förlossningsberättelse

2017 3 kommentarer
 
Ursäkta för så sent inlägg om min förlossning men efter förra inlägget försvann så rann orken av mig ;) 
 

Först och främst så vill jag ge en stor eloge till barnmorskor och undersköterskor. Sicka fantastiska människor, proffs, vilka människokännare de är och wow vilket jobb de gör! Jag är otroligt tacksam för den vård och personal vi har i Sverige ❤

Och sen vill jag varna för ett långt inlägg ;)
 
 
Ja hur började det hela? 
 

Med tanke på vad som hände på torsdagen (2/3) så  valde Mr att jobba lite hemifrån och vara hemma med mig tills det blev bebis. "Planen" var ju att vi skulle bli igångsatta på tisdagen BF+15 (v42+0) kl 07:30 med tanke på att jag hade absolut inga känningar och ja hoppet om en spontan förlossning var som bort blåst.

Fredagen den 3/3 på BF+11 (v41+3)
Jag och Mr tog det allmänt lugnt, vi planerade vad som behövdes göra och köpas inför tisdagens igångsättning. 
Vad skulle städas, tvättas, packas, handlas os osv men att vi idag (fredag) enbart skulle ta det lugnt och göra det andra på söndag och måndag. 

Vi startade dagen med en sen frukost och sen tog vi en härlig lång promenad med hundarna. Efter det tog jag mitt pick & pack och campade i sovrummet med laptopen. Här fördrev jag tiden med att  spela spel, allt från wow, spindelharpan, sims och lyssna på ljudbok ( En man som heter Ove). Sen läste jag så klart andra bloggar och förlossningsberättelser där i mellan, ;)

Det var en otroligt lugn och skön dag där Mr skämde bort mig med att laga mat och fixa och dona här hemma. Sessa som jag kände mig låg jag som en fet ko i sängen och bara tog det lugnt....tills jag spillde kaffe över hela sängen och längs madrassernas sidor. Fick be Mr om hjälp att ta bort madrassöverdragen på samtliga 3 madrasser (botten-, mellan- och bäddmadrass) och tvätta för glatta livet. ;) Vill ju inte ha kaffefläckar i sängen när bebisen kommer!!  suck så de var lite slit med det hela och jag tog i för glatta livet. De där madrasserna väger ju som BLY! ;) Men sen var det tillbaka till lugnet  och min campning i sängen. 

Under dagen började jag tänka på hur ofta jag hade sammandragningar, inte att de gjorde ont men att de spände så häftigt över magen. 

Det såg väldigt roligt ut också för det spändes bara på ena sidan. Så det blev som en slalombacke på magen. Se bild nedan när jag ligger och spelar på laptopen ;) 

 

Och denna bilden då var det inte som värst utan den var ännu spetsigare när sammandragningarna var som starkast. Iallafall, jag började klocka dem och de kom oregelbundet mellan 3-15 min och varade i ca 2-4 min. Som ni förstår var detta inte värkar utan klassiska sammandragningar men jag tyckte det var häftigt att se hur ofta de kom! Kul att kroppen jobbade lite även om jag och Mr inte trodde en sekund på att detta skulle leda till något.. Men ack vad fel vi hade ;) 

Så höll de på hela fredagen, de gjorde inte ont utan mer att högra halvan av magen spände sig och höll på. 

Ni kanske undrar hur jag kunde veta att detta var just sammandragningar? Jo när vi var inne på CTG kontroll på tisdagen 28/2 BF+8 (v41+0) så kunde vi med hjälp av monitorn se när jag hade sammandragningar och hur magen reagerade på dem. Barnmorskan bekräftade våra tankar så vi var inte helt ute och cyklade ;) 

Iallafall det var allt som hände under fredagen, alltså inget speciellt.

Lördag 4/3  BF+12 (v41+4) kl 04:15 
Vaknade av en jädrans smärta, mensvärk ggr 100, och att det rinner till som en flytning. Blir klarvaken direkt och tar mig klumpigt ur sängen för att gå och kissa och se vad det är som kom i trosan. 
Under de där 8 meterna till toan kom smärtan igen och aj som f*n vad ont det gjorde. 
Väl på toa ser jag en rosa/blodblandad flytning och när jag torkar mig kommer det en hel del slem som också är rosa/blodblandat. 
Här hugger det till igen och jag börjar inse, va fasike det är kanske på gång nu! 

Tar mig tillbaka till sovrummet sakta då den där j*vligt onda smärtan hugger till en hel del under tiden jag går.
Väl inne i sovrummet är Mr på sin vakt och frågar direkt hur det är med mig, varav jag svarar att jag tror det är på g och berättar om smärtan och flytningen samt slemmet. 
Han blir exalterad och nervös och undrar vad vi ska göra varav jag säger att vi får vänta och se om det börjar hända något mer. Jag tar två alvedon för att se om det klingar av smärtan lite.... vilket btw det absolut inte gjorde ;). Det tar inte mer än någon minut innan värken börjar komma, denna smärta fy f*n nu vet jag vad folk säger att man fattar när det är på gång. Ligger i sängen och tar några värkar men ger snabbt upp, de är bara att bege sig upp och traska runt. Mr följer med ner och hjälper mig igenom några värkar genom att köra "maratondansen" som vi lärde oss på profylaxen. Han påminde mig att andras vilket var väldigt svårt då jag var täppt i näsan av från förkylningen som klingade kvar lite och de här klassiska gravid besväret med täppt näsa på kvällarna. 

Kl 05:17
Vi ringer till förlossningen och meddelar att vi har värkar, efter att klockat dem ser vi att de senaste 30min har  värkarna legat mellan 3-4 min mellanrum och varat i 30-40 sek. Barnmorksan frågar lite frågor som hur det hela började, när och om jag sett något blod, om jag tagit någon alvedon och om jag hade testat att duscha eller bada. Under tiden vi pratade fick jag värkar och tar dem med barnmorskan i luren, rätt bra då hon fick höra och klocka dem hon också. 

Med tanke på att värkarna inte var längre än 30-40 sek så ville hon att vi skulle stanna kvar hemma längre tills de är 1min långa och ringer sen igen när vi känner att vi behöver komma in.Fick rekomendationen att duscha eller bada varmt.

Så efter samtalet tar jag någon värk sen så sätter jag mig duchen, Mr springer runt och packar i hop saker och ringer mina föräldar och meddelar att vi kommer snart åka in då det är på gång så om de kunde hämta hundarna senare. Jag sitter i duschen och tar några värkar och tänker aj aj aj de här gör ju redigt ont. Tänk hur det kommer göra sen oj oj oj. Duschen var epic fail, de här hjälpte inte ett dugg utan var mer jobbigt. Så Mr hjälper mig att torka mig, klä på mig mellan värkarna och sen lägger vi oss i soffan och han hjälper mig att komma in i andningen och att slappna av mellan värkarna. Han ger mig "godis" lite titt som tätt mellan värkarna och berömmer mig och påminner mig om att andas samt andas med mig.  Varje värk tar jag mig igenom med att krossa Mr's hand och profylaxandas vilket går bra, visst det gör fruktansvärt ont men det funkar. 

Mr klockar värkarna och håller koll på allt, och efter lite mer än två timmar från första värken så ringer Mr tillbaka till förlossningen och sa att nu kommer vi in då han tycker att jag har fruktansvärt ont. Fast att jag själv inte har sagt ett ljud om det hela så kunde han läsa mig utan problem och sa att nu var det dags. 

kl 06:55 
Framme vid sjukhuset, jag hade tagit flera värkar i bilen och det hade funkat bra då jag tog en galje i hallen som agerade som "kläm-föremål" för mina händer när värkarna kom. Precis som Mr's hand hade gjort innan. Mr frågade mig om vi skulle parkera på långtidsparkeringen eller snabbparkeringen vid ingången varav jag svarar att vi tar snabbparkeringen vid ingången. Detta för att jag var helt säker på att vi skulle få åka hem snart igen. Väl ur bilen frågar Mr mig om han ska ta med väskorna och jag svarar -"nej, vi kommer säkert få åka hem". På förlossningens parkering får jag sätta mig på knä och ta en värk med min galje (hehe) innan vi kan gå vidare in mot sjukhuset och förlossningen. En trevlig kvinna stannar även och frågar om hon ska hämta en rullstol varav Mr svarar -" Nej det är okej, men tack ändå. " Minutrarna innan hade han nämligen frågat mig om jag ville ha en men jag sagt att jag ville gå in. 

Som tur var vart hela sjukhuset i prencip tomt på folk, allt var stängt då det var så pass tidigt på morgonen, och glad var jag för jag fick sätta mig på knä ett flertal ggr innan vi var framme vid förlossningensdörrar. 

Väl inne på förlossningen möts vi av vår barnmorska som direkt frågar Mr om han inte har med väskor, varav han svarar att nej hon sa att jag inte skulle ta med dem. 

Kl 07:10
Barnmorskan (= BM) visar oss direkt till ett rum där jag direkt tar en värk och Mr springer snabbt på toa. Sen så frågar Mr mig om han ska springa och parkera om bilen och hämta väskorna varav jag säger att han kan göra det och BM bekräftar. 

Värkarna kommer tätt och jag sitter på knä framför sängen (ser ut som jag ber) med min galje och profylaxandas igenom varje värk. Vår undersköterska (= USK) kommer och presenterar sig själv och hälsar på mig varav jag tar i hand snabbt men får en värk så jag stänger av helt och går in i mig själv för att hantera den. BM säger då till USK att "hennes värkar kommer väldigt tätt". Sen stämmer de av med mig om jag vill ha någon smärtlindning, varav jag svarar -" ALLT" ;) 

BM vill undersöka mig innan hon vill ge mig någon smärtlindring, de hjälper mig upp i sängen och försöker ta min galje i från mig men jag protesterar och vägrar, se de får snabbt hjälpa mig upp och ge tillbaka min galje innan nästa värk kommer.  Galjen är en trygg punkt och jag använder den för att klämma på och andas mig igenom smärtan. 

Mr kommer tillbaka från att ha parkerat bilen och jag känner mig lugn, hans närvaro gör mig lugn och väldigt avslappnad. 

BM och USK hjälper mig av med byxor och troser så att BM kan undersöka mig. Här tänker jag...-" jaha nu kommer vi snart få höra att jag är öppen 1cm och vi får åka hem igen." 

Till min och BM's förvåning säger hon -" Men du är ju öppen 7cm" varav jag svarar...-"jaha vad bra! men då är det väl försent för ryggbedövning va?" 

Både BM och USK berömmer mig massor för att jag har gjort ett så bra jobb hemma och jag är allmänt förvånad, lättad för att vi inte behöver åka hem igen och sen känner mig rätt nöjd. 7cm, inte så illa för då är vi snart i hamn. Sen förklarade BM att ryggbedövning inte är försent men att hon tycker att jag ska börja med lustgas då jag har klarat mig så långt och bra utan någon smärtlindring alls. De har hon ju helt rätt i så jag tänker ja varför inte, vi testar :) 

Lustgasen... vilken fröjd. Den var underbar! Det tog några värkar innan jag lärde mig hur jag skulle använda den och kände hur den värkade. Mr frågade mig om jag var hög när BM och USK inte var i rummet. Varav jag svarade viskande -" Jaaaa ;)" 

Men sen när BM och USK var tillbaka i rummet och frågade mig hur det går med lustgasen och om jag mår illa av den svarade jag -" nej det går bra men jag tycker inte att den hjälper massor" varav de höjde lustgasen ;) 

Tiden gick och här är allt lite luddigt men efter några timmar bad jag dem att höja den till max vilket de gjorde. 

99% av tiden var jag helt tyst och fokuserade på att ta varje värk och slappna av i mellan dem. Men den där 1% som återstod så kunde jag inte låta bli utan klagade tyst för mig själv i lustgasmasken genom att säga "aj aj aj aj" ;) 

Lite innan klockan 11:00 
Jag började göra lustiga ljud, lite som urvrål. Mr berättade att han aldrig hört mig göra sådan ljud och direkt när jag började göra dem var det som om barnmorskan visste exakt var i processen jag befann mig. Hon frågade mig direkt -" tycker du att det trycker på nertill nu?" Varav jag svarade -"jag vet inte" samtid som hela kroppen viker sig till sammandragningen. Aha det är de här som är krystvärkar! 
BM undersökte mig och mycket ringt jag var 10cm öppen däremot så hade jag en liten flik kvar på tappen vilket gjorde att jag inte riktigt kunde börja krysta än. Så BM bad mig hoppa upp på en pilatesboll en stund och ta några värkar för att få bebisen att kasa ner mer och fliken att försvinna. Sagt och gjort och mycket riktigt efter att ha suttit på denna bollen en stund så var filken borta och bebisen hade kasat ner mer. 
Då var det bara upp i sängen och börja krysta! 

Jag hittade inte riktigt tekniken så bm bad mig att ligga på högra sidan lite och sen på vänstra sidan och sen vanligt på rygg. En andra BM kom in för att hjälpa till då bebisen hjärtljud gick ner, de satte elektrod på barnets huvud för att få bättre monitorering över det hela. De förberedde mig även för att bli klipt så jag fick bedövning runt slidan. För om bebisens hjärtljud fortsatte att vara lägre skulle de behöva klippa mig så att jag kunde krysta ut henne snabbare. Vilket inte behövdes i slutändan som tur är ;) Förutom detta så hade jag dragkamp med ett lakan med den andra bm, rätt kul faktiskt, men detta hjälpte mig att hitta rätt teknik för att krysta. 

kl 12:05 
Kom lilla Tove till världen. En helt otrolig känsla!! Jag och Mr var föräldrar till en underbar liten tjej! 

 

Förlossningen gick jättebra! Den var mycket enklare än vad jag någonsin hade trott! Jag hade förväntat mig det värsta och fick en "enligt mig" väldigt enkel och problemfri förlossning. 
Visst det gjorde ont, det kan jag inte förneka, men det gjorde inte så ont som jag trodde utan var hanterbart med lustgasen. 
Det var superhäftigt att få uppleva de här, vad kvinnokroppen kan göra och hur mycket den tål. Efteråt kände jag mig som super woman och var hur stolt som helst över mig själv. 
Jag var väldigt pigg direkt efter förlossningen och detta höll i sig medans Mr var helt slut. 
Efter vi fått mysa med Tove en stund, äta lite mat och den där berömda mackan som kommer in på en fin bricka, jag fått duscha och Tove blivit vägd, mätt och påklädd så skulle vi bege oss till BB. 
Jag hade som ett litet mål för mig själv innan förlossningen att jag skulle gå de där 200 meterna till BB. Så efter Mr satte vår röda nål i bebistavlan så gick vi till BB och checkade in 15:30 

Vårt familjerum på BB var mysigt men redan när Tove var ett dygn så valde vi att åka hem i stället. Både jag och Tove mådde oförskämt bra och amningen gick hur bra som helst. Efter att en barnläkare chekat av Tove fick vi åka hem och var välkomna tillbaka på kontroll efter två dagar. 

Borta bra men hemma bäst, så är det.... 

Snip snapp slut nu var förlossningsberättelsen slut ;)