(null)

Helt ärligt tror jag inte att det har sjunkit in än....  både jag och Mr har nog inte riktigt förstått att vi ska få ett mirakel till. 

När vi släppte på skyddet för 4år sedan så gick jag i drömmarnas värld om att vi skulle vara klara med barnen innan vi blev 30år. 
Den drömmen, eller rättar sagt tanken försvann lika snabbt när vi stötte på problem. 
För två år sen hade jag bara en önskan, en dröm, det var att vi skulle få ett barn. 
Biologiskt eller ej så önskade vi att vi skulle få ge ett litet liv all den kärlek och ömhet som vi hade att ge. 
Tanken slog oss om och om igen att vi kanske aldrig skulle få barn, iallafall inte på naturlig väg. Men hoppet övergav oss aldrig, även om de var nätter vi grät och tröstade varandra till sömns. 

När vi till slut lyckades med IVF och vi blev gravida med Tove så finns det inte ord som kan beskriva den lyckan. Den friden och drömmen som verkligen slog in.
Att få vara med om upplevelsen att bära henne, se magen växa medans tiden gick. Känna henne sparka och bara längta efter att ha henne i vår famn. 
De var som att leva i en saga med bara lyckliga slut. 
När hon föddes kunde vi inte känna oss mer fulländade, världen som tidigar varit grå var nu i färg. Detta lilla liv var allt som betydde något för oss. 
Vår dröm, önskan och hopp hade blivit sann. Vi var föräldrar till världens finase lilla tjej, vår Tove. 

Att ha henne i vårt liv , att vara lyckligt lottade med henne är mer än jag någonsin kan önska mig. Något som jag verkligen önskar alla andra som kämpar att få uppleva.  
Tove har givit oss allt vi någonsin önskade och vi skulle aldrig vilja begära något mer. För vi har ju allt, vi har henne. 

Att ens tänka tanken på ett syskon har inte funnits på kartan. 
Vi har ju henne, mer än så behöver vi inte. 

Efter Tove valde vi att inte använda skydd, för det första har jag aldrig mått bra med hormoner när jag gick på p-piller och p-ring, sen kopparspiralen ramlade ut.
Mr kunde absolut använt kondom men vi pratade igenom allt och beslutade oss för att inte använda skydd. 
Det tog så lång tid att få Tove så vi var övertygade om att vi inte skulle vara en av dem som lyckades själva efteråt. 
Men vi hade inställning att "skulle det bli på egen hand så hade det varit väldigt roligt, tänk ett syskon till Tove" 

Men mer än så tänkt vi inte på det, vi hade pratat igenom allt och sagt att vi inte skulle bli ledsna när mensen kom för vi försökte ju inte bli med barn utan vi skulle bara vara vi och njuta av varandra. 

När jag slutade amma Tove vid 5månader så kom mensen igång, eller efterblödningen eller vad den heter kom. Efter 45 dagar kom en mens igen och det var skönt att veta att den var igång igen, oregelbunden och konstig som den alltid varit. 
Sen så tänkte vi inte mer på det, tiden gick och efter tag blev jag trött, hade ont i ryggen och kände mig allmänt gnällig. 
Jag tänkte att det berodde på att jag jobbade så mycket, började jobba igen när Tove var 6månader på heltid.
Jag somnade på kvällen vid 19:30-20 efter jag hade lagt Tove och låg och vred mig hela nätterna. 

Efter nästan två veckor med ryggvärk så fundera jag på att besöka vårdcentralen och kolla så att jag inte har urinvägsinfektion eller något annat konstigt. 
Men jag vet ju att de ALLTID frågar när man senast hade mensen och om man tagit gravtest.
Innan jag ringde och bokade tid så tog upp mensappen och såg att jag var på cykeldag 52, vilket i mitt fall kan vara helt normalt då jag har en helt hopplös menscykeln som varierar hej vilt. 
Aja tänkte jag, de är ju bara andra mensen så den kanske ordnar till sig sen och förhoppningsvis blir kortare. 
Jag befann mig på jobbet och beslutade mig för att på lunchen att åka och köpa ett gravtest. 
När jag stod där på apoteket och köpte ett clearblue tänkt jag -" Mr kommer bli irriterad, att jag slösar pengar på sådant här" och skrattade för mig själv. Hur mycket pengar har vi inte lagt på just olika tester innan när vi försökte blir med barn Hehehe. 

Väl tillbaka på jobbet smög jag in på toa och kissade på stickan. Skönt att få det överstökat så jag kunde boka tid på VC,  jag var 1000% säker på att det skulle vara blankt. 
Till min stora förvåning dök det upp ett plus. 

Jag blev helt shockad, hela jag skakade.... nej jag måste se fel. Tittade bort och tittade på det igen, ett starkt positivt streck. 
Tog upp kartongen och kollade, jo då det är positivt. 
Jag samlade mig, gick till mitt skrivbord packade ner alla saker och meddelade kollegorna runt om kring att jag jobbar hemma resten av dagen och begav mig hem till Mr och Tove. 

Väl hemma mötte Mr mig med " vad mysigt att du kommer hem och äter lunch med oss!" Ja visst! Sa jag. 
Vi satte oss ner och började prata lite...  han skulle nämligen åka iväg och jaga dagen efter hemma hos min syster där vi precis hade varit och lämnat av en massa barngrejer. Bland annat min älskade Leander vagga. 
Jag frågade honom lite fint om han kunde ta med vaggan tillbaka varav han svarade mig -" Nu får du ge dig, du kan inte asa i väg med grejer och sen ta tillbaka den förstår du väl?!? Om vi skulle ha tillbaka den måste vi vara gravida först!!!"
Och jag svara, " jo....men det är vi....."
varav han utbrast i " SKÄMTAR DU????" 
Nej.... och skakigt tog jag fram testet. 
Han var överlycklig, skakig, tårögd och shockad.

Då vi inte riktigt visste hur långt gångna vi var med tanke på min oregelbundna mens så ringde vi MVC och bokade in en tid för ultraljud och se om allt var som det skulle och få ett hum om hur långt gångna vi var. 

En vecka senare var vi där inne och fick konstaterat att vi var gravida och beräknades vara omkring 7+2. 

Jag frågade lite fint läkaren om hon trodde mitt/vårt problem hade rättat till sig, svaret blev nej. Hon trodde att vi hade träffat in chansen på miljonen, vi kunde lika gärna ha försökt 6år men det hade inte tagit sig utan det skedde precis denna gången. Hon informerade även om att första året efter man fått barn är man som mest fertil så hon trodde att det i sig ökade våra chanser men inget annat. 

Mr och jag var och är överlyckliga, vi har fått privilegiet att än en gång få bära att barn. 
Något som vi absolut inte hade räknat med, vi var ju fullbordade som vi var med vår lilla Tove. 
Vi är otroligt glada över att hon ska få ett syskon något som vi inte hade kunnat drömma om. 
Ytterligare ett litet mirakel som kommer berika vårat liv.  

Detta lilla liv, lillebror, som nu ligger och gror i min mage är lika älskad och efterlängtad han med. Han är körsbäret på gräddtoppen, guldkanten på vår vardag och bonusen som vi aldrig trodde vi skulle få. 
Lyckan att få uppleva det här inte bara en gång utan TVÅ! 
Tove får ett syskon att leka, bråka och växa upp med.
Livet är helt fantastiskt och vi rider vidare på vår lyckorusvåg som vi har haft sen den dagen vi plussade med Tove.

Inte trodde jag att min dröm som jag hade för lite mer än fyra år sen skulle slå in. 
Nu blir jag två barnsmamma innan jag fyller 30. 

Drömmar slår verkligen in ❤️

Lillebror (v17+6)

2018 Kommentera
(null)

Helt ärligt tror jag inte att det har sjunkit in än....  både jag och Mr har nog inte riktigt förstått att vi ska få ett mirakel till. 

När vi släppte på skyddet för 4år sedan så gick jag i drömmarnas värld om att vi skulle vara klara med barnen innan vi blev 30år. 
Den drömmen, eller rättar sagt tanken försvann lika snabbt när vi stötte på problem. 
För två år sen hade jag bara en önskan, en dröm, det var att vi skulle få ett barn. 
Biologiskt eller ej så önskade vi att vi skulle få ge ett litet liv all den kärlek och ömhet som vi hade att ge. 
Tanken slog oss om och om igen att vi kanske aldrig skulle få barn, iallafall inte på naturlig väg. Men hoppet övergav oss aldrig, även om de var nätter vi grät och tröstade varandra till sömns. 

När vi till slut lyckades med IVF och vi blev gravida med Tove så finns det inte ord som kan beskriva den lyckan. Den friden och drömmen som verkligen slog in.
Att få vara med om upplevelsen att bära henne, se magen växa medans tiden gick. Känna henne sparka och bara längta efter att ha henne i vår famn. 
De var som att leva i en saga med bara lyckliga slut. 
När hon föddes kunde vi inte känna oss mer fulländade, världen som tidigar varit grå var nu i färg. Detta lilla liv var allt som betydde något för oss. 
Vår dröm, önskan och hopp hade blivit sann. Vi var föräldrar till världens finase lilla tjej, vår Tove. 

Att ha henne i vårt liv , att vara lyckligt lottade med henne är mer än jag någonsin kan önska mig. Något som jag verkligen önskar alla andra som kämpar att få uppleva.  
Tove har givit oss allt vi någonsin önskade och vi skulle aldrig vilja begära något mer. För vi har ju allt, vi har henne. 

Att ens tänka tanken på ett syskon har inte funnits på kartan. 
Vi har ju henne, mer än så behöver vi inte. 

Efter Tove valde vi att inte använda skydd, för det första har jag aldrig mått bra med hormoner när jag gick på p-piller och p-ring, sen kopparspiralen ramlade ut.
Mr kunde absolut använt kondom men vi pratade igenom allt och beslutade oss för att inte använda skydd. 
Det tog så lång tid att få Tove så vi var övertygade om att vi inte skulle vara en av dem som lyckades själva efteråt. 
Men vi hade inställning att "skulle det bli på egen hand så hade det varit väldigt roligt, tänk ett syskon till Tove" 

Men mer än så tänkt vi inte på det, vi hade pratat igenom allt och sagt att vi inte skulle bli ledsna när mensen kom för vi försökte ju inte bli med barn utan vi skulle bara vara vi och njuta av varandra. 

När jag slutade amma Tove vid 5månader så kom mensen igång, eller efterblödningen eller vad den heter kom. Efter 45 dagar kom en mens igen och det var skönt att veta att den var igång igen, oregelbunden och konstig som den alltid varit. 
Sen så tänkte vi inte mer på det, tiden gick och efter tag blev jag trött, hade ont i ryggen och kände mig allmänt gnällig. 
Jag tänkte att det berodde på att jag jobbade så mycket, började jobba igen när Tove var 6månader på heltid.
Jag somnade på kvällen vid 19:30-20 efter jag hade lagt Tove och låg och vred mig hela nätterna. 

Efter nästan två veckor med ryggvärk så fundera jag på att besöka vårdcentralen och kolla så att jag inte har urinvägsinfektion eller något annat konstigt. 
Men jag vet ju att de ALLTID frågar när man senast hade mensen och om man tagit gravtest.
Innan jag ringde och bokade tid så tog upp mensappen och såg att jag var på cykeldag 52, vilket i mitt fall kan vara helt normalt då jag har en helt hopplös menscykeln som varierar hej vilt. 
Aja tänkte jag, de är ju bara andra mensen så den kanske ordnar till sig sen och förhoppningsvis blir kortare. 
Jag befann mig på jobbet och beslutade mig för att på lunchen att åka och köpa ett gravtest. 
När jag stod där på apoteket och köpte ett clearblue tänkt jag -" Mr kommer bli irriterad, att jag slösar pengar på sådant här" och skrattade för mig själv. Hur mycket pengar har vi inte lagt på just olika tester innan när vi försökte blir med barn Hehehe. 

Väl tillbaka på jobbet smög jag in på toa och kissade på stickan. Skönt att få det överstökat så jag kunde boka tid på VC,  jag var 1000% säker på att det skulle vara blankt. 
Till min stora förvåning dök det upp ett plus. 

Jag blev helt shockad, hela jag skakade.... nej jag måste se fel. Tittade bort och tittade på det igen, ett starkt positivt streck. 
Tog upp kartongen och kollade, jo då det är positivt. 
Jag samlade mig, gick till mitt skrivbord packade ner alla saker och meddelade kollegorna runt om kring att jag jobbar hemma resten av dagen och begav mig hem till Mr och Tove. 

Väl hemma mötte Mr mig med " vad mysigt att du kommer hem och äter lunch med oss!" Ja visst! Sa jag. 
Vi satte oss ner och började prata lite...  han skulle nämligen åka iväg och jaga dagen efter hemma hos min syster där vi precis hade varit och lämnat av en massa barngrejer. Bland annat min älskade Leander vagga. 
Jag frågade honom lite fint om han kunde ta med vaggan tillbaka varav han svarade mig -" Nu får du ge dig, du kan inte asa i väg med grejer och sen ta tillbaka den förstår du väl?!? Om vi skulle ha tillbaka den måste vi vara gravida först!!!"
Och jag svara, " jo....men det är vi....."
varav han utbrast i " SKÄMTAR DU????" 
Nej.... och skakigt tog jag fram testet. 
Han var överlycklig, skakig, tårögd och shockad.

Då vi inte riktigt visste hur långt gångna vi var med tanke på min oregelbundna mens så ringde vi MVC och bokade in en tid för ultraljud och se om allt var som det skulle och få ett hum om hur långt gångna vi var. 

En vecka senare var vi där inne och fick konstaterat att vi var gravida och beräknades vara omkring 7+2. 

Jag frågade lite fint läkaren om hon trodde mitt/vårt problem hade rättat till sig, svaret blev nej. Hon trodde att vi hade träffat in chansen på miljonen, vi kunde lika gärna ha försökt 6år men det hade inte tagit sig utan det skedde precis denna gången. Hon informerade även om att första året efter man fått barn är man som mest fertil så hon trodde att det i sig ökade våra chanser men inget annat. 

Mr och jag var och är överlyckliga, vi har fått privilegiet att än en gång få bära att barn. 
Något som vi absolut inte hade räknat med, vi var ju fullbordade som vi var med vår lilla Tove. 
Vi är otroligt glada över att hon ska få ett syskon något som vi inte hade kunnat drömma om. 
Ytterligare ett litet mirakel som kommer berika vårat liv.  

Detta lilla liv, lillebror, som nu ligger och gror i min mage är lika älskad och efterlängtad han med. Han är körsbäret på gräddtoppen, guldkanten på vår vardag och bonusen som vi aldrig trodde vi skulle få. 
Lyckan att få uppleva det här inte bara en gång utan TVÅ! 
Tove får ett syskon att leka, bråka och växa upp med.
Livet är helt fantastiskt och vi rider vidare på vår lyckorusvåg som vi har haft sen den dagen vi plussade med Tove.

Inte trodde jag att min dröm som jag hade för lite mer än fyra år sen skulle slå in. 
Nu blir jag två barnsmamma innan jag fyller 30. 

Drömmar slår verkligen in ❤️

 
Ännu en dag och ingen bebis i sikte. 
 
Igår var jag bitter kan jag lugnt säga, kände mig ruvad på en förlossning. Men så kan det vara, det är ju bara att gilla läget.
 
En intressant sak kom fram igår efter att jag pratat med en gammal barnmorska, det finns tydligen två vattenhinnor kring barnet! Inte bara en som jag har fattat det som utan det finns en inre och en yttre. Den inre som ligger närmast barnet och innehåller barnets fostervatten heter Amnion. Den yttre heter Korion och mellan dessa två finns det också vatten, däremot så "fylls det inte på" om den yttre hinnan skulle spircka utan det kommer i ett svep och sen inget mer. Inte som när den inre går sönder för då rinner det lite hela tiden osv. 
Så enligt den här gamla barnmorskan var det nog den yttre hinnan som gick igår, helt säkert kan man inte veta försen man gör en undersökning på mig. Men om det skulle vara det så är bra,  för då det betyder att något händer MEN om denna hinnan spricker startar inte förlossningsvärkarna. Så de kan lika gärna dröja till igångsättningen ändå.
Kändes lite skönt att jag inte var helt ute och cyklade igår, ( tror jag) men tråkigt att det inte var den riktiga hinnan som sprack. 
 
Nu är jag mer inställd på att vi ska bli igångsatta, läser en del om det på nätet på 1177 och andra sjukhus informationen så att jag har ett litet grepp om hur det går till. 
Sen så har både jag och Mr börjat fundera på vad vi ska packa med oss för något extra med tanke på att det kan ta flera dagar extra innan bebisen kommer. 
Är det något särskilt snask vi ska ha med oss, frukt, mat osv sen så pratar vi om att spara ner lite serier och filmer på ipadarna. Sen har vi packat med oss en kortlek så att jag kan spöa Mr i kort under tiden vi väntar hehe.
Som ni förstår har jag ställt in mig på att när vi väl blir igångsatta så kommer det ta tid, och hellre att jag är inställd på det och att det går snabbt än tvärt emot ;)
 
Annars har jag börjat planera vad vi ska göra på söndag och måndag innan igångsättningen på tisdag. Mycket för att underhålla oss själva men också för att jag vill ha allt i perfekt ordning när vi kommer hem sen. Om man kan planera sådant så gör jag gärna det ;) hehe 
 
Hur mår jag annars, ja.... jag har lite mer sammandragningar än innan. Men nu snackar vi att jag MAX har en sammandragning i timmen. Den gör inte jätte ont men den känns. 
Jag har lite lite lite ont i ryggen och lite lite lite mensvärk till och från ( speciellt när jag har sammandragningen) men som jag skrev igår är detta säkert lite inbillning och att jag letar efter symptom. 
Annars mår jag fortfarande oförskämt bra, inga foglossningar, inte trött, inga humörsvängningar mer än att jag vill ha bebisen NU!. ;) 
Så jag mår prima, bebisen verkar må bra och trivas där inne så ja vi är väl okej här hemma. 
 
Jag skyller på att det är Mr gener som gjort att tösen i magen bara gottar sig kvar så tack din lilla going att du gör så att jag är käringen mot strömmen jämfört med mina systrar ;) 
 
Men nu är det inte långt kvar, snart blir vi föräldrar på riktigt <3

Vecka 41 (41+3) - BF+11, 4 dagar kvar till igångsättning.

2017 3 kommentarer
 
Ännu en dag och ingen bebis i sikte. 
 
Igår var jag bitter kan jag lugnt säga, kände mig ruvad på en förlossning. Men så kan det vara, det är ju bara att gilla läget.
 
En intressant sak kom fram igår efter att jag pratat med en gammal barnmorska, det finns tydligen två vattenhinnor kring barnet! Inte bara en som jag har fattat det som utan det finns en inre och en yttre. Den inre som ligger närmast barnet och innehåller barnets fostervatten heter Amnion. Den yttre heter Korion och mellan dessa två finns det också vatten, däremot så "fylls det inte på" om den yttre hinnan skulle spircka utan det kommer i ett svep och sen inget mer. Inte som när den inre går sönder för då rinner det lite hela tiden osv. 
Så enligt den här gamla barnmorskan var det nog den yttre hinnan som gick igår, helt säkert kan man inte veta försen man gör en undersökning på mig. Men om det skulle vara det så är bra,  för då det betyder att något händer MEN om denna hinnan spricker startar inte förlossningsvärkarna. Så de kan lika gärna dröja till igångsättningen ändå.
Kändes lite skönt att jag inte var helt ute och cyklade igår, ( tror jag) men tråkigt att det inte var den riktiga hinnan som sprack. 
 
Nu är jag mer inställd på att vi ska bli igångsatta, läser en del om det på nätet på 1177 och andra sjukhus informationen så att jag har ett litet grepp om hur det går till. 
Sen så har både jag och Mr börjat fundera på vad vi ska packa med oss för något extra med tanke på att det kan ta flera dagar extra innan bebisen kommer. 
Är det något särskilt snask vi ska ha med oss, frukt, mat osv sen så pratar vi om att spara ner lite serier och filmer på ipadarna. Sen har vi packat med oss en kortlek så att jag kan spöa Mr i kort under tiden vi väntar hehe.
Som ni förstår har jag ställt in mig på att när vi väl blir igångsatta så kommer det ta tid, och hellre att jag är inställd på det och att det går snabbt än tvärt emot ;)
 
Annars har jag börjat planera vad vi ska göra på söndag och måndag innan igångsättningen på tisdag. Mycket för att underhålla oss själva men också för att jag vill ha allt i perfekt ordning när vi kommer hem sen. Om man kan planera sådant så gör jag gärna det ;) hehe 
 
Hur mår jag annars, ja.... jag har lite mer sammandragningar än innan. Men nu snackar vi att jag MAX har en sammandragning i timmen. Den gör inte jätte ont men den känns. 
Jag har lite lite lite ont i ryggen och lite lite lite mensvärk till och från ( speciellt när jag har sammandragningen) men som jag skrev igår är detta säkert lite inbillning och att jag letar efter symptom. 
Annars mår jag fortfarande oförskämt bra, inga foglossningar, inte trött, inga humörsvängningar mer än att jag vill ha bebisen NU!. ;) 
Så jag mår prima, bebisen verkar må bra och trivas där inne så ja vi är väl okej här hemma. 
 
Jag skyller på att det är Mr gener som gjort att tösen i magen bara gottar sig kvar så tack din lilla going att du gör så att jag är käringen mot strömmen jämfört med mina systrar ;) 
 
Men nu är det inte långt kvar, snart blir vi föräldrar på riktigt <3
 
Denna morgonen började spännande, när Mr's klocka ringde vid 06:50 gick jag upp för att kissa. När jag satte mig på toan så var det som om en vattenballong sprack och vatten bara forsade av mig. Jag blev helt shockad och paff och ropade till Mr -" jag tror vattnet gick!!!"  varav han svarade -" Skojar du?" och jag kontrade med NEJ!. 
Han kom till toaletten och då fortsatte det att rinna en lite stund till sen så slutade det. Bad Mr att hämta en tjock binda så att vi kunde se om det fortsatte att "läcka" sen ringde jag förlossningen och berättade vad som hade hänt. 
 
Med tanke på att det inte fortsatte att rinna utan slutade så bad barnmorskan oss att återkomma/ringa om 2,5h (alltså kl 09:30) efter att vi har ätit frukost och tagit det lugnt på morgonen. Då skulle vi berätta hur allt såg ut och det skulle börja rinna igen så skulle vi komma in i stället kl 09:30. 
 
Så vi tog på oss lite kläder och begav oss ut på en promenad med hundarna, sen åt vi frukost och bara tog det lugnt. 
Kände inga värkar eller något annorlunda och bindan var snustorr.... då kanske de inte var vattnet som gick eller? 
 
Klockan blev 09:30 och vi ringde förlossningen, berättade att inget mer vatten har kommit. Barnmorskan bad oss att vänta ytterligare några timmar för att se om det rinner till eller om värkar kommer igång. 
Jaha... denna dryga väntan. 
 
Tiden gick och ja lite med sammandragningar kom (inte för att de gjorde ont utan bara som vanligt när magen spänner sig) fick lite mer ont i ryggen och bebisen trycker på lite mer ner till. 
Mr och jag begav oss ut på en långpromenad med hundarna och var ute och traskade i 45min för att se om det kunde få igång det något eller om det kunde läcka lite vatten. 
Men nä.... inget hände. 
 
Ringde in till förlossningen igen kl 12 och berättade för samma barnmorskan som jag pratat med de andra två gångerna att inget mer vatten har kommit men att jag fått några sammandragningar och har lite ont i ryggen och det trycker lite neråt. 
Barnmorskan sa att detta låter lovande och att det bara var att vänta nu tills det kommer igång på riktigt. -" då ska ni se att det blir bebis snart" 
Jahaja! Vad positiv hon lät ;) Jag frågade om vi inte skulle komma in på en kontroll för att kolla så att vattnet verkligen hade gått men det tycke hon inte. Nähä sa jag, men vad ska vi göra nu? -" Ni ska vänta och ringa in när du har värkar som är 3st på 10min" 
Jaha! Se där!
 
Efter samtalet är jag fortfarande skepptiskt, jag börjar misstro mig själv. Det kanske inte var vattnet som gick i morse iallafall för då borde väl värkarna komma igång och det borde väl sippra vatten också?
Jag försöker minnas tillbaka på hur det var, men det kändes inte som kiss utan det bara rann av mig och det kom MASSOR. Men jag kanske inbillade mig?
 
Tiden har gått och jag har inte fått något som jag kan kalla för värkar, och jag har inte läckt något mer vatten. Visst jag har smygont i ryggen, spänner lite ner och har lite sammandragningar. Men dessa saker känner jag säkert för att jag "letar" efter dem. Jag söker efter tecken och säkert inbillar mig en del.
 
Så kl 16.00 ringde jag in igen och pratade med barnmorskan på förlossningen, denna gången fick jag en ny som inte alls var lika positiv som den förra. Jag beskrev vad som hade hänt i morse och vad jag känner och att känner mig tveksam. Hon svarade med att hon inte trodde att det var vattenavgång utan att det kunde vara vattniga flytningar eller att slemproppen hade släppt. Och om det är vattnet som har gått så betyder det inte att att man får värkar direkt utan att det kan dröja upp till tre dygn. Så vi skulle avvakta, om det rinner på igen så skulle vi höra av oss. Men annars trodde hon inte att det var på gång.... 
Nähä... falskt alarm alltså.. 
 
De här suger........ men det är bara att gilla läget.  

Vecka 41 (41+2) - BF+10, Falsk vattenavgång

2017 4 kommentarer
 
Denna morgonen började spännande, när Mr's klocka ringde vid 06:50 gick jag upp för att kissa. När jag satte mig på toan så var det som om en vattenballong sprack och vatten bara forsade av mig. Jag blev helt shockad och paff och ropade till Mr -" jag tror vattnet gick!!!"  varav han svarade -" Skojar du?" och jag kontrade med NEJ!. 
Han kom till toaletten och då fortsatte det att rinna en lite stund till sen så slutade det. Bad Mr att hämta en tjock binda så att vi kunde se om det fortsatte att "läcka" sen ringde jag förlossningen och berättade vad som hade hänt. 
 
Med tanke på att det inte fortsatte att rinna utan slutade så bad barnmorskan oss att återkomma/ringa om 2,5h (alltså kl 09:30) efter att vi har ätit frukost och tagit det lugnt på morgonen. Då skulle vi berätta hur allt såg ut och det skulle börja rinna igen så skulle vi komma in i stället kl 09:30. 
 
Så vi tog på oss lite kläder och begav oss ut på en promenad med hundarna, sen åt vi frukost och bara tog det lugnt. 
Kände inga värkar eller något annorlunda och bindan var snustorr.... då kanske de inte var vattnet som gick eller? 
 
Klockan blev 09:30 och vi ringde förlossningen, berättade att inget mer vatten har kommit. Barnmorskan bad oss att vänta ytterligare några timmar för att se om det rinner till eller om värkar kommer igång. 
Jaha... denna dryga väntan. 
 
Tiden gick och ja lite med sammandragningar kom (inte för att de gjorde ont utan bara som vanligt när magen spänner sig) fick lite mer ont i ryggen och bebisen trycker på lite mer ner till. 
Mr och jag begav oss ut på en långpromenad med hundarna och var ute och traskade i 45min för att se om det kunde få igång det något eller om det kunde läcka lite vatten. 
Men nä.... inget hände. 
 
Ringde in till förlossningen igen kl 12 och berättade för samma barnmorskan som jag pratat med de andra två gångerna att inget mer vatten har kommit men att jag fått några sammandragningar och har lite ont i ryggen och det trycker lite neråt. 
Barnmorskan sa att detta låter lovande och att det bara var att vänta nu tills det kommer igång på riktigt. -" då ska ni se att det blir bebis snart" 
Jahaja! Vad positiv hon lät ;) Jag frågade om vi inte skulle komma in på en kontroll för att kolla så att vattnet verkligen hade gått men det tycke hon inte. Nähä sa jag, men vad ska vi göra nu? -" Ni ska vänta och ringa in när du har värkar som är 3st på 10min" 
Jaha! Se där!
 
Efter samtalet är jag fortfarande skepptiskt, jag börjar misstro mig själv. Det kanske inte var vattnet som gick i morse iallafall för då borde väl värkarna komma igång och det borde väl sippra vatten också?
Jag försöker minnas tillbaka på hur det var, men det kändes inte som kiss utan det bara rann av mig och det kom MASSOR. Men jag kanske inbillade mig?
 
Tiden har gått och jag har inte fått något som jag kan kalla för värkar, och jag har inte läckt något mer vatten. Visst jag har smygont i ryggen, spänner lite ner och har lite sammandragningar. Men dessa saker känner jag säkert för att jag "letar" efter dem. Jag söker efter tecken och säkert inbillar mig en del.
 
Så kl 16.00 ringde jag in igen och pratade med barnmorskan på förlossningen, denna gången fick jag en ny som inte alls var lika positiv som den förra. Jag beskrev vad som hade hänt i morse och vad jag känner och att känner mig tveksam. Hon svarade med att hon inte trodde att det var vattenavgång utan att det kunde vara vattniga flytningar eller att slemproppen hade släppt. Och om det är vattnet som har gått så betyder det inte att att man får värkar direkt utan att det kan dröja upp till tre dygn. Så vi skulle avvakta, om det rinner på igen så skulle vi höra av oss. Men annars trodde hon inte att det var på gång.... 
Nähä... falskt alarm alltså.. 
 
De här suger........ men det är bara att gilla läget.