(null)

Helt ärligt tror jag inte att det har sjunkit in än....  både jag och Mr har nog inte riktigt förstått att vi ska få ett mirakel till. 

När vi släppte på skyddet för 4år sedan så gick jag i drömmarnas värld om att vi skulle vara klara med barnen innan vi blev 30år. 
Den drömmen, eller rättar sagt tanken försvann lika snabbt när vi stötte på problem. 
För två år sen hade jag bara en önskan, en dröm, det var att vi skulle få ett barn. 
Biologiskt eller ej så önskade vi att vi skulle få ge ett litet liv all den kärlek och ömhet som vi hade att ge. 
Tanken slog oss om och om igen att vi kanske aldrig skulle få barn, iallafall inte på naturlig väg. Men hoppet övergav oss aldrig, även om de var nätter vi grät och tröstade varandra till sömns. 

När vi till slut lyckades med IVF och vi blev gravida med Tove så finns det inte ord som kan beskriva den lyckan. Den friden och drömmen som verkligen slog in.
Att få vara med om upplevelsen att bära henne, se magen växa medans tiden gick. Känna henne sparka och bara längta efter att ha henne i vår famn. 
De var som att leva i en saga med bara lyckliga slut. 
När hon föddes kunde vi inte känna oss mer fulländade, världen som tidigar varit grå var nu i färg. Detta lilla liv var allt som betydde något för oss. 
Vår dröm, önskan och hopp hade blivit sann. Vi var föräldrar till världens finase lilla tjej, vår Tove. 

Att ha henne i vårt liv , att vara lyckligt lottade med henne är mer än jag någonsin kan önska mig. Något som jag verkligen önskar alla andra som kämpar att få uppleva.  
Tove har givit oss allt vi någonsin önskade och vi skulle aldrig vilja begära något mer. För vi har ju allt, vi har henne. 

Att ens tänka tanken på ett syskon har inte funnits på kartan. 
Vi har ju henne, mer än så behöver vi inte. 

Efter Tove valde vi att inte använda skydd, för det första har jag aldrig mått bra med hormoner när jag gick på p-piller och p-ring, sen kopparspiralen ramlade ut.
Mr kunde absolut använt kondom men vi pratade igenom allt och beslutade oss för att inte använda skydd. 
Det tog så lång tid att få Tove så vi var övertygade om att vi inte skulle vara en av dem som lyckades själva efteråt. 
Men vi hade inställning att "skulle det bli på egen hand så hade det varit väldigt roligt, tänk ett syskon till Tove" 

Men mer än så tänkt vi inte på det, vi hade pratat igenom allt och sagt att vi inte skulle bli ledsna när mensen kom för vi försökte ju inte bli med barn utan vi skulle bara vara vi och njuta av varandra. 

När jag slutade amma Tove vid 5månader så kom mensen igång, eller efterblödningen eller vad den heter kom. Efter 45 dagar kom en mens igen och det var skönt att veta att den var igång igen, oregelbunden och konstig som den alltid varit. 
Sen så tänkte vi inte mer på det, tiden gick och efter tag blev jag trött, hade ont i ryggen och kände mig allmänt gnällig. 
Jag tänkte att det berodde på att jag jobbade så mycket, började jobba igen när Tove var 6månader på heltid.
Jag somnade på kvällen vid 19:30-20 efter jag hade lagt Tove och låg och vred mig hela nätterna. 

Efter nästan två veckor med ryggvärk så fundera jag på att besöka vårdcentralen och kolla så att jag inte har urinvägsinfektion eller något annat konstigt. 
Men jag vet ju att de ALLTID frågar när man senast hade mensen och om man tagit gravtest.
Innan jag ringde och bokade tid så tog upp mensappen och såg att jag var på cykeldag 52, vilket i mitt fall kan vara helt normalt då jag har en helt hopplös menscykeln som varierar hej vilt. 
Aja tänkte jag, de är ju bara andra mensen så den kanske ordnar till sig sen och förhoppningsvis blir kortare. 
Jag befann mig på jobbet och beslutade mig för att på lunchen att åka och köpa ett gravtest. 
När jag stod där på apoteket och köpte ett clearblue tänkt jag -" Mr kommer bli irriterad, att jag slösar pengar på sådant här" och skrattade för mig själv. Hur mycket pengar har vi inte lagt på just olika tester innan när vi försökte blir med barn Hehehe. 

Väl tillbaka på jobbet smög jag in på toa och kissade på stickan. Skönt att få det överstökat så jag kunde boka tid på VC,  jag var 1000% säker på att det skulle vara blankt. 
Till min stora förvåning dök det upp ett plus. 

Jag blev helt shockad, hela jag skakade.... nej jag måste se fel. Tittade bort och tittade på det igen, ett starkt positivt streck. 
Tog upp kartongen och kollade, jo då det är positivt. 
Jag samlade mig, gick till mitt skrivbord packade ner alla saker och meddelade kollegorna runt om kring att jag jobbar hemma resten av dagen och begav mig hem till Mr och Tove. 

Väl hemma mötte Mr mig med " vad mysigt att du kommer hem och äter lunch med oss!" Ja visst! Sa jag. 
Vi satte oss ner och började prata lite...  han skulle nämligen åka iväg och jaga dagen efter hemma hos min syster där vi precis hade varit och lämnat av en massa barngrejer. Bland annat min älskade Leander vagga. 
Jag frågade honom lite fint om han kunde ta med vaggan tillbaka varav han svarade mig -" Nu får du ge dig, du kan inte asa i väg med grejer och sen ta tillbaka den förstår du väl?!? Om vi skulle ha tillbaka den måste vi vara gravida först!!!"
Och jag svara, " jo....men det är vi....."
varav han utbrast i " SKÄMTAR DU????" 
Nej.... och skakigt tog jag fram testet. 
Han var överlycklig, skakig, tårögd och shockad.

Då vi inte riktigt visste hur långt gångna vi var med tanke på min oregelbundna mens så ringde vi MVC och bokade in en tid för ultraljud och se om allt var som det skulle och få ett hum om hur långt gångna vi var. 

En vecka senare var vi där inne och fick konstaterat att vi var gravida och beräknades vara omkring 7+2. 

Jag frågade lite fint läkaren om hon trodde mitt/vårt problem hade rättat till sig, svaret blev nej. Hon trodde att vi hade träffat in chansen på miljonen, vi kunde lika gärna ha försökt 6år men det hade inte tagit sig utan det skedde precis denna gången. Hon informerade även om att första året efter man fått barn är man som mest fertil så hon trodde att det i sig ökade våra chanser men inget annat. 

Mr och jag var och är överlyckliga, vi har fått privilegiet att än en gång få bära att barn. 
Något som vi absolut inte hade räknat med, vi var ju fullbordade som vi var med vår lilla Tove. 
Vi är otroligt glada över att hon ska få ett syskon något som vi inte hade kunnat drömma om. 
Ytterligare ett litet mirakel som kommer berika vårat liv.  

Detta lilla liv, lillebror, som nu ligger och gror i min mage är lika älskad och efterlängtad han med. Han är körsbäret på gräddtoppen, guldkanten på vår vardag och bonusen som vi aldrig trodde vi skulle få. 
Lyckan att få uppleva det här inte bara en gång utan TVÅ! 
Tove får ett syskon att leka, bråka och växa upp med.
Livet är helt fantastiskt och vi rider vidare på vår lyckorusvåg som vi har haft sen den dagen vi plussade med Tove.

Inte trodde jag att min dröm som jag hade för lite mer än fyra år sen skulle slå in. 
Nu blir jag två barnsmamma innan jag fyller 30. 

Drömmar slår verkligen in ❤️

Lillebror (v17+6)

Gravid Kommentera
(null)

Helt ärligt tror jag inte att det har sjunkit in än....  både jag och Mr har nog inte riktigt förstått att vi ska få ett mirakel till. 

När vi släppte på skyddet för 4år sedan så gick jag i drömmarnas värld om att vi skulle vara klara med barnen innan vi blev 30år. 
Den drömmen, eller rättar sagt tanken försvann lika snabbt när vi stötte på problem. 
För två år sen hade jag bara en önskan, en dröm, det var att vi skulle få ett barn. 
Biologiskt eller ej så önskade vi att vi skulle få ge ett litet liv all den kärlek och ömhet som vi hade att ge. 
Tanken slog oss om och om igen att vi kanske aldrig skulle få barn, iallafall inte på naturlig väg. Men hoppet övergav oss aldrig, även om de var nätter vi grät och tröstade varandra till sömns. 

När vi till slut lyckades med IVF och vi blev gravida med Tove så finns det inte ord som kan beskriva den lyckan. Den friden och drömmen som verkligen slog in.
Att få vara med om upplevelsen att bära henne, se magen växa medans tiden gick. Känna henne sparka och bara längta efter att ha henne i vår famn. 
De var som att leva i en saga med bara lyckliga slut. 
När hon föddes kunde vi inte känna oss mer fulländade, världen som tidigar varit grå var nu i färg. Detta lilla liv var allt som betydde något för oss. 
Vår dröm, önskan och hopp hade blivit sann. Vi var föräldrar till världens finase lilla tjej, vår Tove. 

Att ha henne i vårt liv , att vara lyckligt lottade med henne är mer än jag någonsin kan önska mig. Något som jag verkligen önskar alla andra som kämpar att få uppleva.  
Tove har givit oss allt vi någonsin önskade och vi skulle aldrig vilja begära något mer. För vi har ju allt, vi har henne. 

Att ens tänka tanken på ett syskon har inte funnits på kartan. 
Vi har ju henne, mer än så behöver vi inte. 

Efter Tove valde vi att inte använda skydd, för det första har jag aldrig mått bra med hormoner när jag gick på p-piller och p-ring, sen kopparspiralen ramlade ut.
Mr kunde absolut använt kondom men vi pratade igenom allt och beslutade oss för att inte använda skydd. 
Det tog så lång tid att få Tove så vi var övertygade om att vi inte skulle vara en av dem som lyckades själva efteråt. 
Men vi hade inställning att "skulle det bli på egen hand så hade det varit väldigt roligt, tänk ett syskon till Tove" 

Men mer än så tänkt vi inte på det, vi hade pratat igenom allt och sagt att vi inte skulle bli ledsna när mensen kom för vi försökte ju inte bli med barn utan vi skulle bara vara vi och njuta av varandra. 

När jag slutade amma Tove vid 5månader så kom mensen igång, eller efterblödningen eller vad den heter kom. Efter 45 dagar kom en mens igen och det var skönt att veta att den var igång igen, oregelbunden och konstig som den alltid varit. 
Sen så tänkte vi inte mer på det, tiden gick och efter tag blev jag trött, hade ont i ryggen och kände mig allmänt gnällig. 
Jag tänkte att det berodde på att jag jobbade så mycket, började jobba igen när Tove var 6månader på heltid.
Jag somnade på kvällen vid 19:30-20 efter jag hade lagt Tove och låg och vred mig hela nätterna. 

Efter nästan två veckor med ryggvärk så fundera jag på att besöka vårdcentralen och kolla så att jag inte har urinvägsinfektion eller något annat konstigt. 
Men jag vet ju att de ALLTID frågar när man senast hade mensen och om man tagit gravtest.
Innan jag ringde och bokade tid så tog upp mensappen och såg att jag var på cykeldag 52, vilket i mitt fall kan vara helt normalt då jag har en helt hopplös menscykeln som varierar hej vilt. 
Aja tänkte jag, de är ju bara andra mensen så den kanske ordnar till sig sen och förhoppningsvis blir kortare. 
Jag befann mig på jobbet och beslutade mig för att på lunchen att åka och köpa ett gravtest. 
När jag stod där på apoteket och köpte ett clearblue tänkt jag -" Mr kommer bli irriterad, att jag slösar pengar på sådant här" och skrattade för mig själv. Hur mycket pengar har vi inte lagt på just olika tester innan när vi försökte blir med barn Hehehe. 

Väl tillbaka på jobbet smög jag in på toa och kissade på stickan. Skönt att få det överstökat så jag kunde boka tid på VC,  jag var 1000% säker på att det skulle vara blankt. 
Till min stora förvåning dök det upp ett plus. 

Jag blev helt shockad, hela jag skakade.... nej jag måste se fel. Tittade bort och tittade på det igen, ett starkt positivt streck. 
Tog upp kartongen och kollade, jo då det är positivt. 
Jag samlade mig, gick till mitt skrivbord packade ner alla saker och meddelade kollegorna runt om kring att jag jobbar hemma resten av dagen och begav mig hem till Mr och Tove. 

Väl hemma mötte Mr mig med " vad mysigt att du kommer hem och äter lunch med oss!" Ja visst! Sa jag. 
Vi satte oss ner och började prata lite...  han skulle nämligen åka iväg och jaga dagen efter hemma hos min syster där vi precis hade varit och lämnat av en massa barngrejer. Bland annat min älskade Leander vagga. 
Jag frågade honom lite fint om han kunde ta med vaggan tillbaka varav han svarade mig -" Nu får du ge dig, du kan inte asa i väg med grejer och sen ta tillbaka den förstår du väl?!? Om vi skulle ha tillbaka den måste vi vara gravida först!!!"
Och jag svara, " jo....men det är vi....."
varav han utbrast i " SKÄMTAR DU????" 
Nej.... och skakigt tog jag fram testet. 
Han var överlycklig, skakig, tårögd och shockad.

Då vi inte riktigt visste hur långt gångna vi var med tanke på min oregelbundna mens så ringde vi MVC och bokade in en tid för ultraljud och se om allt var som det skulle och få ett hum om hur långt gångna vi var. 

En vecka senare var vi där inne och fick konstaterat att vi var gravida och beräknades vara omkring 7+2. 

Jag frågade lite fint läkaren om hon trodde mitt/vårt problem hade rättat till sig, svaret blev nej. Hon trodde att vi hade träffat in chansen på miljonen, vi kunde lika gärna ha försökt 6år men det hade inte tagit sig utan det skedde precis denna gången. Hon informerade även om att första året efter man fått barn är man som mest fertil så hon trodde att det i sig ökade våra chanser men inget annat. 

Mr och jag var och är överlyckliga, vi har fått privilegiet att än en gång få bära att barn. 
Något som vi absolut inte hade räknat med, vi var ju fullbordade som vi var med vår lilla Tove. 
Vi är otroligt glada över att hon ska få ett syskon något som vi inte hade kunnat drömma om. 
Ytterligare ett litet mirakel som kommer berika vårat liv.  

Detta lilla liv, lillebror, som nu ligger och gror i min mage är lika älskad och efterlängtad han med. Han är körsbäret på gräddtoppen, guldkanten på vår vardag och bonusen som vi aldrig trodde vi skulle få. 
Lyckan att få uppleva det här inte bara en gång utan TVÅ! 
Tove får ett syskon att leka, bråka och växa upp med.
Livet är helt fantastiskt och vi rider vidare på vår lyckorusvåg som vi har haft sen den dagen vi plussade med Tove.

Inte trodde jag att min dröm som jag hade för lite mer än fyra år sen skulle slå in. 
Nu blir jag två barnsmamma innan jag fyller 30. 

Drömmar slår verkligen in ❤️