Jippi! Jag har nog aldrgi blivit så glad över att mensen har kommit! Och den kom förvånadsvärt tidigt också, hade bara en cykel på 25 dagar denna månaden. Men bara bra, slipper jag vänta och plågas så mycket hehe ;)
 
Så i morse kl 07:15 ringde jag och lämnade ett meddelande på RMC telefonsvarare och får nu invänta att de ringer upp mig i morgon. SÅÅÅÅ SPÄNNANDE!!!!
 
Tänk så har vi turen och får köra igång, herre jisses! Vi som har gått och tänkt och längtat efter denna dagen och snart är den inom räckhåll (förhoppningsvis)!
-"Tänk om 10 månader kanske vi också har en liten knatte att ta hand om" , de sa Mr till mig iår när syskonbarnen sprang runt och härjade.
Ja tänk, tänk om det vore så väl att vi skulle lyckas. Att börja ett nytt år 2017 med en liten i vår famn? Att tre år efter vi tog beslutet och släppte på skyddet äntligen få det vi har längtat efter så länge.
En overklig tanke men vem vet det kanske kan ske.
 
Annars har det varit fullt ös i helgen, vi firade min pappa som fyllde 65år i fredags. Super kul att överraska honom med att hela familjen var där och överrösa honom med presenter som han annars aldrig skulle köpa själv. Fast att han har tittat och önskat sig en sådan så skulle han aldrig slösa de pengarna på sig själv.
Efter god mat och dryck (vatten för min del) var det sedan bowling och härligt stohej.
 
Gårdagen (lördag) så stannade min ena syster och hennes familj så huset var fullt med barn i åldrarna 1-4. Underbart när de livas upp och att få kela med barn/bebisar är aldrig fel hehe.
 
Och vad gör jag idag (söndag) då? ... jo jobbar, som alltid. Så nu gör jag något busigt och skriver detta inlägget från jobbet men va fasike liten paus får man ta och uppdatera er på allt det roliga ;)
 
Men vi hörs mer i morgon när RMC har ringt tillbaka och vi har fått domen, köra eller icke köra.... för de är ju frågan.
 

Cykeldag 26 eller dag 1 - Mensen

2016 Kommentera
Jippi! Jag har nog aldrgi blivit så glad över att mensen har kommit! Och den kom förvånadsvärt tidigt också, hade bara en cykel på 25 dagar denna månaden. Men bara bra, slipper jag vänta och plågas så mycket hehe ;)
 
Så i morse kl 07:15 ringde jag och lämnade ett meddelande på RMC telefonsvarare och får nu invänta att de ringer upp mig i morgon. SÅÅÅÅ SPÄNNANDE!!!!
 
Tänk så har vi turen och får köra igång, herre jisses! Vi som har gått och tänkt och längtat efter denna dagen och snart är den inom räckhåll (förhoppningsvis)!
-"Tänk om 10 månader kanske vi också har en liten knatte att ta hand om" , de sa Mr till mig iår när syskonbarnen sprang runt och härjade.
Ja tänk, tänk om det vore så väl att vi skulle lyckas. Att börja ett nytt år 2017 med en liten i vår famn? Att tre år efter vi tog beslutet och släppte på skyddet äntligen få det vi har längtat efter så länge.
En overklig tanke men vem vet det kanske kan ske.
 
Annars har det varit fullt ös i helgen, vi firade min pappa som fyllde 65år i fredags. Super kul att överraska honom med att hela familjen var där och överrösa honom med presenter som han annars aldrig skulle köpa själv. Fast att han har tittat och önskat sig en sådan så skulle han aldrig slösa de pengarna på sig själv.
Efter god mat och dryck (vatten för min del) var det sedan bowling och härligt stohej.
 
Gårdagen (lördag) så stannade min ena syster och hennes familj så huset var fullt med barn i åldrarna 1-4. Underbart när de livas upp och att få kela med barn/bebisar är aldrig fel hehe.
 
Och vad gör jag idag (söndag) då? ... jo jobbar, som alltid. Så nu gör jag något busigt och skriver detta inlägget från jobbet men va fasike liten paus får man ta och uppdatera er på allt det roliga ;)
 
Men vi hörs mer i morgon när RMC har ringt tillbaka och vi har fått domen, köra eller icke köra.... för de är ju frågan.
 

Helg, det är äntligen fredag och helgen är inom räckhåll. 
Ikväll ska vi fira min pappa som fyller 65 genom att gå ut och äta och bowla. Hela familjen ska med så vi blir 20 personer som stökar och stoja i kväll. Ska bli kul att träffa alla, att mysa med barnen och skoja med mina systrar och svågrar. 
 
Förutom detta så måste jag jobba i helgen och de känns faktiskt helt okej. Har rätt mycket på jobbet just nu och behöver arbeta igenom lite innan måndag. Rätt bra att ha annat att tänka på för nu börjar det närma sig. 
 
Mensen borde komma inom 5-9 dagar, spännande för det betyder att den kan komma när som under hela nästa vecka... IHHHHH 
Jag tror aldrig att jag har längtat efter mensen så mycket som jag gör nu.  Precis som när vi räknar ner till BIM ( beräknad icke mens, alltså när vi vill att mensen inte ska komma) så börjar jag analysera min kropp och verkligen verkligen verkligen känna efter.  Ibland får jag lite smärtor i tjejmagen och hoppas verkligen hoppas att mensen börjar tillkänna ge sig. Och denna månaden är jag inte själv med att tänka och vänta på att mensen ska komma. Även Mr verkar vänta och längta efter den som jag, om jag råkar säga att jag har ont i magen slänger han snabbt ur sig " mensen som är på g kanske?" och jag brukar svarar " vet inte, kan lika gärna vara en fis på tvären som surrar runt i tarmarna". Men egentligen hoppas jag, det är faktiskt två olika typer av hopp. 
Det första är alltid och kommer alltid vara att vi blivit gravida, men det andra är att mensen är på g. 
Det är en konstig känsla att hoppas två saker som egentligen talar i mot varandra, den ena kommer göra mig super duper lycklig och den andra ska egentligen göra mig ledsen. 
Men så känner jag inte just nu, den andra känns kanske inte lika kul men den känns så otroligt spännande och rolig också. 
 
Sjukt eller hur, och ja de är en konstig känsla. Förvirrande för mig själv flera gånger och speciellt vid de tillfällen då tjejmagen spökar. En sekunden så tänker jag -"tänk så har det tagit sig" och andra sekunden så -"eller kanske mensen är på g, YEAY". 
Men tiden får väl utvisa vilket av dem de är, men jag satsar på mensen för de är en chans på miljonen att vi skulle blivit gravida av oss själva. 

Cykeldag 24 - Nu börjar det närma sig....

2016 2 kommentarer

Helg, det är äntligen fredag och helgen är inom räckhåll. 
Ikväll ska vi fira min pappa som fyller 65 genom att gå ut och äta och bowla. Hela familjen ska med så vi blir 20 personer som stökar och stoja i kväll. Ska bli kul att träffa alla, att mysa med barnen och skoja med mina systrar och svågrar. 
 
Förutom detta så måste jag jobba i helgen och de känns faktiskt helt okej. Har rätt mycket på jobbet just nu och behöver arbeta igenom lite innan måndag. Rätt bra att ha annat att tänka på för nu börjar det närma sig. 
 
Mensen borde komma inom 5-9 dagar, spännande för det betyder att den kan komma när som under hela nästa vecka... IHHHHH 
Jag tror aldrig att jag har längtat efter mensen så mycket som jag gör nu.  Precis som när vi räknar ner till BIM ( beräknad icke mens, alltså när vi vill att mensen inte ska komma) så börjar jag analysera min kropp och verkligen verkligen verkligen känna efter.  Ibland får jag lite smärtor i tjejmagen och hoppas verkligen hoppas att mensen börjar tillkänna ge sig. Och denna månaden är jag inte själv med att tänka och vänta på att mensen ska komma. Även Mr verkar vänta och längta efter den som jag, om jag råkar säga att jag har ont i magen slänger han snabbt ur sig " mensen som är på g kanske?" och jag brukar svarar " vet inte, kan lika gärna vara en fis på tvären som surrar runt i tarmarna". Men egentligen hoppas jag, det är faktiskt två olika typer av hopp. 
Det första är alltid och kommer alltid vara att vi blivit gravida, men det andra är att mensen är på g. 
Det är en konstig känsla att hoppas två saker som egentligen talar i mot varandra, den ena kommer göra mig super duper lycklig och den andra ska egentligen göra mig ledsen. 
Men så känner jag inte just nu, den andra känns kanske inte lika kul men den känns så otroligt spännande och rolig också. 
 
Sjukt eller hur, och ja de är en konstig känsla. Förvirrande för mig själv flera gånger och speciellt vid de tillfällen då tjejmagen spökar. En sekunden så tänker jag -"tänk så har det tagit sig" och andra sekunden så -"eller kanske mensen är på g, YEAY". 
Men tiden får väl utvisa vilket av dem de är, men jag satsar på mensen för de är en chans på miljonen att vi skulle blivit gravida av oss själva. 
 

Om jag skulle titta tillbaka på mig själv för 2-2,5 år sedan så skulle jag säga att jag var väldigt naiv. 
- Jag trodde vi skulle bli med barn relativt snabbt
- Trodde inte att vi skulle behöva genomgå ivf 
- Ville inte ens genomgå ivf utan ansåg att vi skulle hellre adoptera. 
- Trodde att min vikt skulle hålla sig där den var på 53-55kg inte att jag skulle gå upp 10kg.
- Trodde att oavsätt vad att jag skulle vara densammma. 
 
Jag hade så fel på så många nivåer. 
 
Efter att ha försökt ett år och insett att vi behöver hjälp så blev jag ledsen, det var tufft då så många i min omgivning (vänner och vänners vänner) blev gravida inom 0-8månader men inte vi. Jag var blödig och ledsen över att vi inte kunde lyckas. Men jag hade hopp, vi skulle få hjälp och då skulle det funka, direkt.
Men vad fel jag hade även där....
 
Efter flera månders behandling med olika preparat så var det konstaterat att vi inte kunde bli med barn, allafall inte genom "vanlig behandling" utan att vi behöver gå vidare med ivf. Den gamla tanken på att jag inte ville genomgå ivf fanns inte på kartan. För det var klart att vi skulle testa även det. Min förgående rädsla, okunskap och nonchalans gentemot ivf behandling hade tunnats ut under tidens gång. Efter varje behandling och efter många timmars googlande hade jag lärt mig en hel del om ämnet och var nu redo att ge mig in även på den resan. 
 
Men under den här perioden, från att börja söka hjälp på infertilitetsklinken, genomgå behandlingar och bli hänvisade till ivf, förändrade mig mer än jag någonsin kunde tro själv. 
Innan allt de här var jag en väldigt positiv människa, öppen, glad och uttåtriktad. Jag hade ork till allt, ville göra allt och tyckte att livet flöt på hur fint som helst. 
Ju längre tiden gick, ju fler misslyckade behandlingar/månader som uppstod destu mer av mig försvann eller förändrades. 
Den glödande glädjen i mig börja slockna, jag började ser mer och mer negativt, istället för att öppna upp så började jag nu stänga dörrarna omkring mig och hålla mig hemma. 
Mitt glada leendet började för varje försök att sjunka och blev tillsist ett neutralt uttryck. 
 
Hur har det blivit så här?
De är inte lätt att förklara för någon som inte har gått igenom det själv men en liknelse är ett öppet sår. I början är kanske inte såret så pass stort att det blöder massor men ju mer det öppnar sig ju mer sipprar blodet ut. För varje droppe som faller destu tröttar och svagare blir man. Infektioner börjar komma och sätta sig fast och du blir sjukare och sjukare. Tillsist försvinner hoppet om att överleva detta själv och de enda man kan göra är att vänta på hjälp så att någon kan sy igen såret och hjälpa det läka. 
 
Att gå med ett öppet sår, att konstant blöda, att dölja sin skada för skam, besvikelse, sorg och för att det är privat är jobbigt. Det tär på en, du blir svag och känslomässigt kall för du börjar stänga av. Precis som på ett sjunkande skepp stänger du av del för del för att rädda resten. 
 
För någon som inte gått igenom det själv kanske detta låter hemskt och till viss del så är det så. Men det gör oss starkare också, om vi lyckas blir euforin ofantligt stor. Det får oss att uppskatta varje sekund så mycket mer och de får vår medkänsla för andra som går igenom samma sak att bli så mycket större. 
Även om denna resan är tuff, och de här öppna såret tycks aldrig sluta spricka så tror jag att den gör oss till något starkare och något bättre. 
 
Även om jag har ramlat om och om igen, reser jag mig upp med rakhet i ryggen, målmedvetenhet och säger  -" jag ska överleva detta sjunkande skeppet" och till dig som befinner dig i samma läge lovar jag att det kommer du också. 
 

Cykeldag 22 - Hur infertilitet har förändrat mig

2016 4 kommentarer
 

Om jag skulle titta tillbaka på mig själv för 2-2,5 år sedan så skulle jag säga att jag var väldigt naiv. 
- Jag trodde vi skulle bli med barn relativt snabbt
- Trodde inte att vi skulle behöva genomgå ivf 
- Ville inte ens genomgå ivf utan ansåg att vi skulle hellre adoptera. 
- Trodde att min vikt skulle hålla sig där den var på 53-55kg inte att jag skulle gå upp 10kg.
- Trodde att oavsätt vad att jag skulle vara densammma. 
 
Jag hade så fel på så många nivåer. 
 
Efter att ha försökt ett år och insett att vi behöver hjälp så blev jag ledsen, det var tufft då så många i min omgivning (vänner och vänners vänner) blev gravida inom 0-8månader men inte vi. Jag var blödig och ledsen över att vi inte kunde lyckas. Men jag hade hopp, vi skulle få hjälp och då skulle det funka, direkt.
Men vad fel jag hade även där....
 
Efter flera månders behandling med olika preparat så var det konstaterat att vi inte kunde bli med barn, allafall inte genom "vanlig behandling" utan att vi behöver gå vidare med ivf. Den gamla tanken på att jag inte ville genomgå ivf fanns inte på kartan. För det var klart att vi skulle testa även det. Min förgående rädsla, okunskap och nonchalans gentemot ivf behandling hade tunnats ut under tidens gång. Efter varje behandling och efter många timmars googlande hade jag lärt mig en hel del om ämnet och var nu redo att ge mig in även på den resan. 
 
Men under den här perioden, från att börja söka hjälp på infertilitetsklinken, genomgå behandlingar och bli hänvisade till ivf, förändrade mig mer än jag någonsin kunde tro själv. 
Innan allt de här var jag en väldigt positiv människa, öppen, glad och uttåtriktad. Jag hade ork till allt, ville göra allt och tyckte att livet flöt på hur fint som helst. 
Ju längre tiden gick, ju fler misslyckade behandlingar/månader som uppstod destu mer av mig försvann eller förändrades. 
Den glödande glädjen i mig börja slockna, jag började ser mer och mer negativt, istället för att öppna upp så började jag nu stänga dörrarna omkring mig och hålla mig hemma. 
Mitt glada leendet började för varje försök att sjunka och blev tillsist ett neutralt uttryck. 
 
Hur har det blivit så här?
De är inte lätt att förklara för någon som inte har gått igenom det själv men en liknelse är ett öppet sår. I början är kanske inte såret så pass stort att det blöder massor men ju mer det öppnar sig ju mer sipprar blodet ut. För varje droppe som faller destu tröttar och svagare blir man. Infektioner börjar komma och sätta sig fast och du blir sjukare och sjukare. Tillsist försvinner hoppet om att överleva detta själv och de enda man kan göra är att vänta på hjälp så att någon kan sy igen såret och hjälpa det läka. 
 
Att gå med ett öppet sår, att konstant blöda, att dölja sin skada för skam, besvikelse, sorg och för att det är privat är jobbigt. Det tär på en, du blir svag och känslomässigt kall för du börjar stänga av. Precis som på ett sjunkande skepp stänger du av del för del för att rädda resten. 
 
För någon som inte gått igenom det själv kanske detta låter hemskt och till viss del så är det så. Men det gör oss starkare också, om vi lyckas blir euforin ofantligt stor. Det får oss att uppskatta varje sekund så mycket mer och de får vår medkänsla för andra som går igenom samma sak att bli så mycket större. 
Även om denna resan är tuff, och de här öppna såret tycks aldrig sluta spricka så tror jag att den gör oss till något starkare och något bättre. 
 
Även om jag har ramlat om och om igen, reser jag mig upp med rakhet i ryggen, målmedvetenhet och säger  -" jag ska överleva detta sjunkande skeppet" och till dig som befinner dig i samma läge lovar jag att det kommer du också.