Lillfisen är fortfarande sjuk med 38,5-40 graders feber, vilket hon har varit sedan i måndags. Plus att hon är rosslig och dan så beslutade vi oss för att kolla upp det på vårdcentralen.
Mr är hemma och vabbar och jag hänger på så gått det går.
På vårdcentralen blev det ett stick i fingret på Tove, vilket gick jätte bra! Inga protester eller tårar så det var bra :)
Sköterskan tyckte hon var så snäll och go.
Och det var hon verkligen..... tills hon träffade läkaren.
Vi hade otrur, de var samma läkare som gett henne sina sprutor på BVC och ja man tror inte små barn minns men ack vad fel vi hade.
Direkt när Tove såg läkaren började hon tantrum skrika så de var inte über lätt att undersöka henne.
Men efter att ha kollat i öron, hals och lyssnat på lungorna så såg de inget som var fel mer än att hon har en massa slem i halsen och ner mot lungorna. För övrigt var sänka bra så inget tänken på infektion utan säkerligen ety virus. Så hostmedicin
fick vi och om febern inte släpper till på måndag så är det ett nytt besök som gäller.
Hur är allt med mig då.... jo, idag är en bättre dag. Jag har ont till och från men det är lugnar i dag. Natten har varit rätt okej med mindre omgångar av värkar.
Så på det stora hela, en bättre dag än så länge.
Det hela har väl börjar sjunka in, jag är sjukskriven..... vilket för mig själv är som ett nederlag.
Iallafall när det gäller sådana här saker som smärtsamma sammandragningar.
Jag är uppfostrad i en lite hårdar kultur där det bara är mesar som gnäller om sådant här och rediga kvinnor biter sig igenom det och jobbar på.
Även om jag vet på väldigt många nivåer hur fel det är att tänka så så finns alltid tankarna om mig själv på den nivån.
Det går inte att sudda ut utan ångesten väller över mig hur dålig jag är som gnäller över en sådana här sak.
Hur dålig är jag inte som mamma och blivande fru som bara tar det lugnt?!?
Just därför har jag väldigt svårt att sitta still, att bara vila. Det kliar i hela min kropp och jag kan bara inte låta bli att inte göra något.
Och vad händer.... jag får ont.
Jag tror att det som gör så att jag inte stoppar mig också är för att jag vet att det inte är någon påverkan på lillebror ..... så egentligen är det bara att bita ihop och köra på.
Men för respekt för min blivande man och egentligen mig själv så ska jag försöka ta de lugnt i en vecka.... har jag mindre smärtor efter det så börjar jag jobba igen.
Åter igen, finns ju ingen direkt negativ påverkan på lillebror.... de är säkert bara jag som är känslig.